Beröring behövs för rätt inlärning

I samma veva läste hon en artikel om att idrottslärare i England inte får ha händerna under vattnet när de lär barn simma. Och i en internationell scout­rörelses policydokument för ledare fann hon mängder av formuleringar som ”rör inte barnen”, ”undvik all fysisk kontakt” och ”gå inte in i tälten”.

– Då blev jag riktigt intresserad. Vad var det som höll på att ske? Och vad skulle det få för konsekvenser för idrottslärarnas pedagogiska arbete om de inte vågade ta i eleverna?

För att få svar på sina frågor började Marie Öhman forska. Det visade sig vara vanligt med beröringsförbud i skolor i Storbritannien, USA, Australien och Nya Zeeland. Orsaken är förmodligen att barn där utsatts för övergrepp inom idrotts- och scoutrörelsen och kyrkan – och att krav på att skydda barn genom att förhindra fysisk kontakt fått gehör även inom skolan.

Men hur vanliga är då de här tankegångarna i den svenska skolan? Marie Öhman intervjuade 23 idrottslärare. De allra flesta tyckte att det på senare år blivit känsligt att röra vid eleverna. Även här talas det mycket om att skydda barn och lärarna var rädda att bli anklagade för att tafsa – och framför allt för att få ett rykte om sig att vara en snuskgubbe eller snusktant. Oron var större bland män, men fanns även bland kvinnor.

– Allt det här vore lättare att förstå om 300 idrottslärare begått övergrepp på elever. Men så är det ju inte. Det är några enstaka som anklagats och dömts. Men lärare blir oroliga så fort de läser om ett enda fall. Hittills är det inte som i England och USA där det finns en beröringsskräck, men det ligger under ytan och jag tror det är ett växande problem, säger Marie Öhman.

Hälften av idrottslärarna i undersökningen är mer återhållsamma med beröring än tidigare och har utvecklat strategier för att inte kunna misstänklig­göras. Några tar inte i elever med öppen hand utan med knuten näve så att det inte ska kunna uppfattas som en smekning, många går aldrig förbi ett omklädningsrum om dörren står öppen – att faktiskt gå in i ett omklädningsrum är för de flesta inte ens tänkbart – vissa tittar i taket när de är i simhallen och undviker att visa en rörelse på någon av det motsatta könet.

Ingen lärare i undersökningen har slopat något inslag i undervisningen för att hålla ryggen fri, men Marie Öhman menar att redan de anpassningar vissa av dem gjort, som när manliga lärare inte dansar med kvinnliga elever, gör inlärningen sämre.

I undersökningen bad hon lärarna att själva ange när och varför det är viktigt att röra eleverna.

– För det första krävs beröring för själva lärandet, som kan vara omöjligt eller farligt om inte läraren korrigerar och skyddar vid till exempel volter. För det andra skapar det förtroende och ett gott inlärningsklimat, som när man gör ”high five” eller ger en uppmuntrande kram. För det tredje menar lärarna att det är nödvändigt för att eleverna ska kunna fostras till moraliska och empatiska medborgare.

Men Marie Öhman har inte nöjt sig med att beskriva hur lärare rent praktiskt förhåller sig till en förändrad syn på beröring och vilka konsekvenser det kan få. Tillsammans med Ann Quennerstedt, biträdande professor i pedagogik vid Örebro universitet, har hon i en artikel i tidskriften Sport, Education and Society formulerat ett mer principiellt argument mot tanken att lärare inte ska röra barn.

Beröringsförbudet i engelskspråkiga länder motiveras ofta ytterst i FN:s barnkonvention – barn har rätt till skydd mot övergrepp. Det har Marie Öhman naturligtvis inga invändningar emot, men hon påpekar att barn enligt samma konvention även har rätt till utbildning som syftar till att de ska utveckla sin fulla fysiska, psykiska och sociala potential. De svenska idrottslärarnas tre argument för beröring gör hon till sina, och pläderar utifrån dem för att lärare måste röra sina elever för att de ska få bästa möjliga utbildning och kunna utvecklas så långt det är möjligt.

Marie Öhman är medveten om att det kan finnas invändningar mot resonemanget att barn har lika stor rätt till beröring som till skydd. Det låter bra så länge barn behandlas väl – men skulle även kunna vara ett perfekt försvarstal för en misstänkt pedofil.

– Jag bara väntar på kritiken att jag öppnar alla dörrar för dem som kladdar på barn. Det vill jag naturligtvis inte. Men vi kommer ändå inte åt dem som begår övergrepp genom att förbjuda beröring i skolan. Det går inte att förhindra dåliga människor att göra dåliga saker genom att förhindra goda människor att göra goda saker.

Men hur ska då lärarna i idrott och hälsa bete sig i praktiken? Lärarna i undersökningen gjorde på olika sätt. Några tog tjuren vid hornen och sa till klassen att ”jag vet att beröring kan vara känsligt men nu ska vi hoppa trampet och jag kommer att ta emot er så ni inte slår ihjäl er”. Andra vill inte väcka den björn som förhoppningsvis sover och rör därför eleverna som de alltid gjort, utan att prata om det.

Marie Öhman säger att det inte finns något entydigt svar på vad som är bäst.

– Det är nog från person till person och från klass till klass. Det viktiga är att idrottslärare står upp för att beröring är en naturlig del av ämnet, som faktiskt handlar om kropp och rörelse. Det gäller bara att ha fingertoppskänsla och vara så professionell att man vet var gränsen går mellan en bra och en dålig fysisk beröring.