Gymnastik med lek och idrott. Så hette det ämne jag avskydde mest. Alltid förärade lärarna mig bottenbetyget. Vid betygsättningen handlade det bara om hur man hoppade plint och bock. För mig slog det slint och slutade i stopp. Det var inget att be för: jag fick B – fastän jag var bra i fotboll. Tacklade aggressivt, sköt trasan i mål och kände lagandan rulla min väg. Men då såg inte gymnastikläraren på. Han tog sin välförtjänta rökpaus efter allt slit som han fått utstå.
Det var bara en gång som jag höjde mig till medelmåttig nivå. Min stronga insats i skol-SM i schack inhöstade lika många poäng som skolans vinnande stolthet – fotbollslaget. Vi blev bästa skola i Sverige det året och skamligt vore att inte belöna mannen som kände till springarnas ekvilibristiska hopp över schackbrädet utan att kunna reproducera sprången i det verkliga livet.
Schack har för många år sedan introducerats i skolarbetet, som något slags tillval. Det påstås att spelet befordrar IQ och logisk slutledningsförmåga. Schack prisas i alla sammanhang för att kunna jaga på synapsernas transmittorer och, klick-klack, förvandlas den halvbegåvade pjäsflyttaren till det snille som andra beprövade pedagogiska metoder försnillat.
Själv låter jag mig inte imponeras. När jag betraktar min ungdoms schackklubbar i backspegeln ser jag alla sorters särpräglade karaktärer av manligt kön (damerna hade ännu inte gjort sin entré). De flesta rörde sig som fisken i vattnet i de rökbemängda källarlokalerna medan de i mer sociala sammanhang klarade sig lika bra som jag inför en oåtkomlig plint. Därmed kan man ana att avståndet mellan genialitet och galenskap i schackets värld inte sällan kan mätas blott i någon själslig nanometer. Besatthet av droger, dragning åt politisk extremism eller att vara hårsmånen från maniska hallucinationer är välbekant i denna försvinnande värld.
Numera har schackdatorer ersatt de mänskliga hjärnornas kamp. Den intimitet som det personliga mötet skänker är inte längre nödvändig utan den datoriserade motståndaren är lättare att hålla på avstånd.
När jag som psykiatriker träffar begivna schackspelare tvekar jag inte att utmana dem. Deras spelstil röjer ofta deras personligheter. Om de spelar försiktigt strategiskt för det tankarna till en depression eller obsessivitet. Spelar de utanför brädets bräddar i en lösligare struktur lurar manin bakom den 65:e rutan …
Samtidigt som min psykiatriska färdighet har skärpts når min schackliga förmåga kanske inte upp till den taktiska finurlighet jag en gång besatt. Nu lutar jag mig lugnt tillbaka mot den psykiatriska diagnostikens endimensionalitet. Så gott som alla begåvade människor som ter sig något underliga kommer förr eller senare få diagnosen högpresterande autism.
Efter tjugo drag sträcker jag fram min hand och bjuder på remi, oavgjort, för att inkännande förmedla att bägges våra liv är till hälften förlorade. Sedan är det dags att kalla in nästa schackspelare – förlåt patient.