Så när han blev antagen till Forskarskolan i idrott och hälsas didaktik 2012 var valet av forskningsämne givet. Och den glädjande lärdomen blev: Det är inte omöjligt att undervisa i idrott och hälsa och samtid­igt hinna dokumentera elevernas kunskapsutveckling och prestationer. Några av lärarna som deltog i Rickard Håkansons forskarstudie är levande bevis på att det går. Deras gemensamma nämnare? De har alla lyckats bryta sina egna vanor och ämnets starka traditioner gällande undervisning och bedömning i samband med införandet av Lgr 11/Gy 11.

– I bedömningsstödet stårhur man kan göra men många lärare tänker nog att det är lätt att skriva hur man ska göra men svårare att verkligen göra det. Men här finns faktiskt några helt vanliga lärare som har lyckats. Och kan de, kan vi andra, påpekar Rickard Håkanson.

I studien, där han både undersökte hur lärare samlar underlag för bedömning och tog reda på vad de anser om dokumentation i idrott och hälsa, ut­kristall­­iserade sig två kategorier av lärare. Dels bevissamlarna, dels de systematiska planerarna. Bland bevissamlarna hittas både de lärare som fortfarande till största del undervisar utifrån äldre traditioner med ett lektionsinnehåll som är aktivitetsstyrt snarare än målstyrt och de lärare som i sin undervisning mixar gällande läroplan med äldre traditioner. Det är för bevissamlarna som dokumentationsarbetet blir ett till synes omöjligt uppdrag där risken finns att lär­arna till slut löser problemet genom att ”dokumentera det som dokumenteras kan”, det vill säga det som är tydligt mätbart. Att döma av tidigare forskning och ämnesutvärderingar återfinns en majoritet av dagens lärare i idrott och hälsa i den här gruppen.

– Om jag skulle placerat mig själv i någon kategori innan jag började på forskarskolan skulle det vara bland bevissamlarna, säger Rickard Håkanson.

Allt är förstås inte svart eller vittoch även bland bevissamlarna finns det många som sedan införandet av de nya läroplanerna har ändrat delar av sin undervisning. När de beskriver områden där de upplever att så väl undervisningen som bedömningen och dokumentationen fungerar lyfter de ofta exempel från friluftsliv och utevistelse eller dans och rör­else till musik.

– Det är två områden som fick en mer framskriven position i de nya kursplanerna och som inte är så traditionstyngda. Så när lärarna skulle börja jobba mer med dem tänkte de nytt utan givna lösningar. Det ledde till en i många avseenden annorlunda undervisningspraktik i just de områdena, analyserar Rickard Håkanson.

Det som skiljer de systematiska planerarna från bevissamlarna är att de förstnämnda inte har nöjt sig med att tänka delvis nytt utan att de har gjort en omfattande satsning på att åstadkomma en helt ny undervisning som utgår från nu gällande läroplaner.

– De har medvetet brutit med gamla mönster och börjat om från början, konstaterar Rickard Håkanson.

Omstarten har inneburit att dessa lärare i dag bedriver en undervisning som i det mesta skiljer sig från övriga lärares. Det har i sin tur resulterat i att de inte upplever några större problem med att hinna dokumentera elevernas kunskapsutveckling.

Den stora skillnaden är att de vid planeringen av olika arbetsområden utgår från kursplanens syfte, centrala innehåll och kunskapskrav. Detta i stället för att som många andra utgå från en aktivitet och sedan undersöka vilka mål och krav som går att koppla till den valda aktiviteten.

– De systematiska planerarna planerar också färre och längre arbetsområden än andra lärare i idrott och hälsa och får på så vis lättare att skilja på tid för undervisning och tid för formativ och summativ bedömning, berättar Rickard Håkanson.

Redan i planeringsstadiethar de systematiska planerarna tänkt ut och skrivit ner hur, och när, varje område ska bedömas. Med planerad tid för träning – som inte samtidigt bedöms – frigör de tid att stötta eleverna och ge formativ återkoppling. Efter genomförd undervisning och träningsperiod avslutar de sedan varje arbetsområde med någon form av examination.

Deras syn på hur ett summativt bedömningstillfälle kan se ut är dock betydligt bredare än andra idrott och hälsa-lärares. När övriga lärare i Rickard Håkansons studie associerar examination till elever som står på led och visar upp en färdighet, till exempel hur bra de kan hoppa över en bock, pratar de systematiska planerarna om inskickade filminspelningar, inspelade gruppdiskussioner, skriftliga inlämningar, muntliga redovisningar och teoretiska eller praktiska prov.

De tar också i större utsträckningän andra lärare hjälp av eleverna vid bedömnings- och dokumentationsarbetet genom att låta dem arbeta med själv- och kamratbedömning och de är, jämfört med andra lärare, mycket flitiga nyttjare av olika former av digital teknik.

– Att förändra sin undervisning och bli en systematisk planerare tar tid och innebär mycket arbete – det ska man inte sticka under stol med – men det är en utmaning som det är dags för oss andra att också anta, tycker Rickard Håkanson och tillägger:

– Det är på det sättet vi löser svårigheten med att hinna dokumentera och inte genom att försöka förbättra dokumentationen i sig.

När Magnus Ferry 2009 upptäckte att 10 procent av alla gymnasieelever läste ämnet specialidrott blev han intresserad. Varför var de idrottsprofilerade utbildningarna så många och vilka elever deltog? Och, inte minst viktigt, vilka lär­are var det som undervisade där?

– När jag jobbade som lärare i idrott och hälsa på en av Umeås gymnasieskolor ansvarade alltid en lärare och en trän­are tillsammans för undervisningen i specialidrott. Betygssättningen skedde gemensamt, med läraren som ytterst ansvarig. Jag trodde att det upplägget var det vanliga, berättar Magnus Ferry.

Men när han började undersöka saken visade det sig att så inte var fallet. Det vanliga är i stället att det är tränare som ensamma ansvarar för den idrottsprofilerade undervisningen, både i grundskolan och på gymnasiet, trots att de i de allra flesta fall saknar lärarutbildning.

Att de idrottsprofilerade utbildningarna har blivit så många beror på att det ger skolorna en konkurrensfördel. I dag är dragkampen om eleverna stenhård och idrottsprofilerna är ett sätt att locka fler elever. Dessutom ”rätt sorts” elever.

– Eleverna som går på idrottsprofilerna har goda resultat även i övriga ämnen vilket ger skolorna gott rykte, säger Magnus Ferry, nu universitetslektor vid Umeå universitet.

Majoriteten av eleverna på de idrottsprofilerade utbildningarna, ridning undantaget, är pojkar med svensk bakgrund och med högutbildade föräldrar som själva har ett starkt idrottsintresse. Fotbollsprofilerna dominerar stort, därefter kommer ishockey och innebandy följt av ridning.

Idrottsprofilerad utbildning – i spåren av en avreglerad skola hittas på diva-portal.org.

– Ofta finns ett glapp mellan forskare och lärare som gör det svårt för forskaren att ställa rätt frågor. Det var kanske lättare för mig att ställa relevanta följdfrågor eftersom jag arbetade som lärare i idrott och hälsa samtidigt som jag deltog i forskarutbildningen, säger Andreas Jacobsson, nu lektor i idrott och hälsa på Sturebyskolan i Stockholm.

Troligen bidrog även forskningsmetoden – att låta lärare titta på videoinspelningar av sin egen undervisning och ut­ifrån dem diskutera vad lärande i ämnet kan vara – till att det blev lättare för lärarna att sätta ord på elevernas lärande.

Studiens resultat visar också att lärare i idrott och hälsa anser att eleverna behöver se den personliga nyttan för att de ska stimuleras att lära sig mer. Lärarna försöker därför tydliggöra nyttan med ämnet genom att relatera undervisningens innehåll till elevernas verklighet. Men observationerna visar att det inte är säkert att lärarna alltid träffar rätt i sin strävan. Andreas Jacobsson rekommenderar därför att de bjuder in sina elever i diskussionen för att få höra – i stället för att gissa – vilken nytta eleverna ser med olika innehåll.

Träffar vi alltid rätt? Lärares tal om resurser för elevers lärande i ämnet Idrott och hälsa hittas på diva-portal.org.

 Vad är din drivkraft?

– Jag älskar att jobba med barn. Särskilt med yngre barn upp till årskurs 3 för de är alltid glada och positiva och säger aldrig ”Vad tråkigt!” när jag berättar vad vi ska göra på lektionen. Jag vill hjälpa barn att hitta roliga aktiviteter och röra sig till musik. Det blir mycket lek och glädje när man jobbar med barn.

Varför blev du lärare i idrott och hälsa?

– Det var aldrig något snack, jag började läsa till idrottslärare direkt efter gymnasiet i Chile. Jag hade höga poäng så jag hade kunnat plugga till vad som helst men jag spelade mycket volleyboll och ville bli idrottslärare. Precis som här har yrket låg status i Chile och lönen är också dålig. Skillnaden är att här klarar man sig på en dålig lärarlön, medan där är lärarna fattiga.

Du har nyligen tagit fram ett eget dansprogram för barn, hur kom du på den idén?

– Jag har jobbat med Nando som programmet heter i åtta år så det är jättekul att det är klart! Efter melodifestivalen 2003 fortsatte jag att skapa låtar och försökte leva på min musik men det är svårt. Till slut hade jag flera låtar liggandes som jag inte gjorde något med. Så jag ändrade texterna så de blev lite roligare och spelade in en dans-dvd med egen koreografi till nio av dem.

Vad vill du uppnå med Nando?

– Nando vänder sig till alla barn upp till 99 år fast kanske mest till barn upp till årskurs 4. Programmet kan användas både hemma och i skolan. Om barnen behöver ett break under en lektion kan läraren sätta på filmen och visa den mot whiteboarden så kan alla dansa och sjunga med en stund. Eller så kan barnen titta på den och träna in en låt och visa upp på skolavslutningen. Jag skulle särskilt gärna vilja nå barn som har det tufft och sprida lite skratt och glädje till dem. På den första dvd:n ser min figur Nando ut som en clown men på den andra som jag jobbar med nu ser han mer ut som en superhjälte. Den andra dvd:n kommer också bli mer internationell, på den första är de flesta av låtarna på svenska.

Vad gör dig glad en vanlig arbetsdag?

– Jag tycker det är jättekul när jag ser att barnen hänger med på lektionerna och när de kommer och tackar efteråt blir jag glad.

Vad tar energi från dig på arbetet?

– Jag tycker att det är väldigt tråkigt när barnen tjafsar och säger dumma saker till varandra. Vissa barn tror att de ska bestämma allt i skolan och kommer till idrott och hälsa-lektionerna och vill bara spela fotboll och inget annat. Den där negativa inställningen som en del barn har gör mig ledsen.

Vilken yrkesfråga tycker du är viktigast?

– Det är nog att få upp lönen. Vi lärare har pluggat länge jämfört med den lön vi får.

Var hämtar du ny energi?

– Hos mina barn och i musiken. Musiken är en del av mitt liv, jag lyssnar på musik hela tiden.

Ämnet är sedan2011 klassat som ett yrkesämne. Yrkeslärare är undantagna från legitimationskraven. Det innebär att lärarna får undervisa och sätta betyg utan lärarlegitimation om de är tillsvidareanställda på skolan.

De lärosäten som utbildar lärare i idrott och hälsa tycker att det är fel att ämnet klassas som yrkesämne. De vill hellre se att utbildningen till lärare i specialidrott ska ingå i ämneslärarutbildningen. I så fall skulle det krävas legitimation för att få sätta betyg i ämnet.

Så länge specialidrott är ett yrkesämne är det yrkeslärarutbildningen som står till buds för den som vill skaffa sig behörighet. Yrkeslärarutbildningen är en påbyggnadsutbildning, gemensam för alla som ska undervisa i yrkesämnen. Mycket få lärare i specialidrott har läst den lärarutbildningen.

De flesta är i stället tränare eller instruktörer från klubbar och många har sin idrottsutbildning via något av specialförbunden inom Riksidrottsförbundet, RF. En del har gått tränarutbildning på högskolan. Det finns också tränare som inte ens är anställda på skolan, visar forskaren Magnus Ferrys avhandling från förra året. Tränarna månar om elevernas träning, men följer inte alltid kursplanerna.

– I praktiken löser skolorna bristen på behörighet så att behöriga lärare samarbetar med tränare som har spetskompetens i specialidrott. Eller så skriver rektor under betygsdokumenten, säger Magnus Ferry.

Till saken hör att specialidrottsprogrammen är en god affär för skolorna. Utbildningarna lockar elever som inbringar pengar.

Riksidrottsförbundetsom är en viktig aktör i frågan tyckte tidigare att det var rätt att specialidrott klassades som ett yrkesämne. Ett av huvudargumenten var just undantaget från legitimation. Men nu har RF ändrat sig, berättar idrottschefen Peter Mattsson.

– I dag tycker vi att legitimationen är ett bra skäl till att klassa om ämnet. Vi ser en möjlighet att lyfta utbildningsnivån hos dem som undervisar i special­idrott. Vi tror att krav på högre utbildning är ett sätt att lyfta idrotten, säger han.

Och forskningen är åtminstone delvis inne på samma linje:

– Specialidrott kvalar inte in bland yrkesämnena, säger Magnus Ferry, som forskar i idrottspedagogik vid Umeå universitet. Enligt kursplanen ska läraren undervisa bland annat i anatomi, fysiologi, humanbiologi, skadelära, nutrition och ledarskap.

Det kräver enligt honom en akademisk utbildning. Men å andra sidan är specialidrottens huvudsakliga uppgift att utbilda elitidrottare och då behöver man ha expertkunskaper i den idrotten.

– De kunskaperna har endast tränare, menar Magnus Ferry.

De senaste åren har idrottshögskolorna, som utbildar lärare i ämnet idrott och hälsa, försökt påverka regeringen att ändra klassificeringen av special­idrott, så att ämnet inte längre ska räknas som yrkesämne. Då skulle ämnet kunna ingå i en ämneslärarutbildning tillsammans med idrott och hälsa eller ett annat ämne.

Det skulle också öppna dörrarna för lärare med tränarutbildning från högskolan att läsa kompletterande pedagogisk utbildning och den vägen bli behöriga lärare, menar Karin Henriksson-Larsén, rektor vid Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH. Det går inte så länge specialidrott är ett yrkesämne.

– Det är inte säkert att studenterna på lärarutbildningen skulle bli fler. Men det skulle spela stor roll för högskolor som vill ge kompletterande pedagogisk utbildning till dem som gått tränarutbildning, säger hon.

En sak till som utmärker ämnet specialidrott är att idrottsrörelsen har stort inflytande över utbildningarna. Special­idrottsutbildningarna godkänns av Skolverket, men på rekommendation av RF:s olika specialförbund. En skola som till exempel vill starta fotbollsutbildning ansöker först hos Svenska Fotbollförbundet.

För att få en bättre likvärdighet startar Skolverket i höst en pilotutbildning för att fortbilda tränare och instruktörer i betyg och bedömning. Faller det väl ut blir det en nationell satsning. Skolverket planerar också ett årligt forum för rektorer och ansvariga för special­idrotts­programmen runt om i landet. Upplägget kommer från lärarlyft i andra ämnen, men görs i mindre skala.

Som enda högskola utbildar GIH i specialidrott på akademisk nivå, som en del i ämneslärarutbildningen i idrott och hälsa. GIH fick tillstånd att examinera när specialidrott ännu inte hade fått någon klassificering, alltså innan det blev ett yrkesämne. Om ett år tar de första studenterna examen. De kan ansöka om legitimation i idrott och hälsa, men inte i specialidrott om inte klassificeringen ändras.

Det tar lång tidatt utbilda lärare i specialidrott och att vidareutbilda dem som undervisar i dag. Men för många handlar det om att komplettera och har man läst fördjupningskurser kanske det inte behöver handla om så många poäng för att kunna plocka ut en lärarexamen, tror Magnus Ferry.

RF och högskolorna har haft kontakt med utbildningsdepartementet under flera år. Men sedan den nya regeringen tillträdde har det varit tyst. Efter jul skrev förbundet ett brev som departementet inte besvarat.

– Jag hoppas det händer något, men jag är lite osäker på var frågan ligger nu, säger Peter Mattsson från RF.

När tidningen miVIDA söker högskoleminister Helene Hellmark Knutsson svarar hennes pressekreterare att frågan bereds inom regeringskansliet, men hon kan inte ange någon tidsplan.

Efter att ha legat relativt stabilt sjönk ämnets timantal 1994. Men det fanns ingen uttalad tanke om att idrott och hälsa inte längre var lika viktigt. I själva verket ville dåvarande regeringen ge mer flexibilitet till skolorna i den anda som rådde efter kommunaliseringen. Mer individualiserad undervisning skulle öka kunskapsresultaten. Flera ämnen blev därför av med timmar till fördel för elevens val som infördes vid sidan av skolans val.

– Det fanns säkert någon slags tanke om att det också kunde bli en förstärkning av tid till idrott och hälsa, säger Suzanne Lundvall, forskare och lektor vid Gymnastik- och idrottshögskolan.

Men det visade sig vara ohållbart att ämnets tid minskades samtidigt som den nya kursplanen innehöll mer hälsoteori vid sidan av den fysiska aktiviteten. Timantalet ökades därför till dagens 500 vid millennieskiftet.

Nu diskuterar politiker från båda partiblocken att ge ämnet ytterligare 100 timmar. I våras deltog Suzanne Lundvall i riksdagens öppna utfrågning om idrott och hälsa i skolan. Hennes uppfattning är att politikerna reagerar på forskningsrön om effekter av stillasittande och att fysisk aktivitet kan bidra till höjda skolprestationer.

Kent Andersson, idrott och hälsa- och matematiklärare på Alléskolan i Hallsberg och fackligt aktiv sedan 1980-talet, deltog också i utfrågningen. Han tror att partierna vill öka timantalet av olika skäl. Utöver de anledningar Suzanne Lundvall lyft fram tror han att vissa politiker ser fysisk aktivitet som ett sätt att minska sjuktalen i framtiden.

– Och för andra kan bevekelsegrunden vara av mer idrottslig karaktär, säger Kent Andersson.

Än är det inte klart att ämnet får mer timmar. Ett alternativ är att det blir mer fysisk aktivitet utanför ämnet. Enligt utbildningsdepartementet ska regeringen och alliansen föra samtal om saken.

Kent Andersson hoppas att ämnet får fler timmar för elevernas skull. Därför vill han se timmarna på högstadiet så att det blir ett till pass i veckan. Om de portioneras ut över hela skoltiden med kanske tio minuter längre lektioner märker eleverna inte någon skillnad, tror han. Dessutom skulle större antal lektioner öka behovet av nyanställningar medan en utportionering av tid sannolikt skulle läggas på befintliga lärare.

– Det kommer att vara svårt att hävda att det inte ska ingå i tjänsten, säger Kent Andersson som anser att många har tillräckligt pressade scheman redan i dag.

Linda Månsson är en av dem som har känt sig stressad. Hon har det senaste året haft 1 170 minuter undervisning i veckan fördelat på 13 lektioner som lärare i idrott och hälsa i årskurs 1–6 på två skolor i Simrishamn.

– Det är väldigt intensiva dagar. Efter lektionen är det ju efterarbetstid och förberedelse inför nästa lektion. Jag hinner inte ta någon rast och jag hinner inte heller alltid göra anteckningar, säger hon.

Hon har inte hunnit reflektera över en eventuell utökning av ämnet.

– Det är bra med mer undervisning eftersom det ger bättre betygsunderlag. Det behövs mer tid för alla moment.

Ska vi gåen och en halv mil? Med ryggsäck?!

Osman Jeylani spärrar chockat upp ögonen när Carola Lindberg, lärare i idrott och hälsa, berättar om den hajk eleverna ska ge sig ut på. Men han har gott om tid att smälta beskedet. Hajken är inte förrän i början av höstterminen och det är fortfarande några veckor kvar av vårterminen, även om de kyliga vindarna utomhus säger annat.

Under dagens lektion ska åttorna på skolan Prolympia i Umeå lära sig skapa en packlista och packa en ryggsäck. De 24 eleverna är samlade på bänkar framför en whiteboardtavla i idrottshallen. Carola Lindberg besvarar Osman Jeylanis utrop över vandringens distans genom att förklara att friluftsliv är en del av undervisningen och genom att beskriva kunskapskraven.

Eleverna får veta att orten Agnäs som de ska utgå från ligger några mil utanför Umeå. Alla nior ska vandra en och en halv mil, tälta och sedan paddla två mil tillbaka längs älven dagen efter. Ett vildmarksäventyr som kräver förberedelser, samarbete och engagemang.

– Ni ska också förbereda er praktiskt. Förutom packlistan ni ska göra i dag får ni gå med packningen cirka fem kilometer runt Nydalasjön innan sommarlovet, säger Carola Lindberg.

En spänd förväntan sprider sig i gruppen och snart haglar frågorna. Vilken buss är det till Nydalasjön? Får vi sovmorgon? Måste man kunna orientera? Vad får vi till middag på vandringen?

Carola Lindberg svarar lugnt och metodiskt. Vet ej exakt bussnummer. Lite. Ni måste kunna läsa karta. Pulvermos och köttbullar.

Ludvig Andersson suckar högljutt över det sistnämnda.

– Vad hade du tänkt, ta med dig tre kilo potatis och skala den, frågar Carola Lindberg skämtsamt.

Sedan delar hon in dem i grupper om fyra eller fem elever som kommer att skickas iväg med olika starttider under vandringen. Kommande tjugo minuter ska de diskutera fram vad som behövs i packningen och vad som är rimligt att ha med sig.

Eleverna samlas i grupperna och börjar spåna. Det pratas sovsäck, kudde, regnkläder och trangiakök. Carola Lindberg går runt, svarar på frågor och ger tips. När hon närmar sig Sofi Lundbergs grupp dyker farhågan upp om att det inte kommer att finnas någon toalett. De får veta att det finns utedass.

– Det är ännu värre! tycker Wilma Kröger men får snart annat att tänka på när gruppen får höra att mobiltelefonerna måste lämnas hemma då syftet är att umgås.

– Men man kanske vill fota ju … suckar Casper Sjöström.

Det har gått drygt en halvtimme sedan lektionsstart när alla åter samlas för att diskutera vad de skrivit ned. Hade det varit en 50-minuterslektion hade det börjat bli lite väl bråttom att både hinna med det och visa hur en ryggsäck ska packas. Men det här passet är 90 minuter långt – det återstår en hel timme.

På högstadieskolan Prolympia har alla elever två lektioner i idrott och hälsa à 90 minuter i veckan, plus en extralektion som är en del av elevens val eftersom skolan har en tydlig idrottsprofil. Den långa undervisningstiden är möjlig då skolor får minska antalet timmar i timplanen för ett annat ämne eller en annan ämnesgrupp med högst 20 procent för att lyfta ett annat. På Prolympia har bild, musik, slöjd och hem- och konsumentkunskap skurits ned till idrott och hälsas favör.

Carola Lindberg minns hur det var när hon arbetade på skolor med 50, 55 och 60 minuters lektioner.

– Då var det otroligt mycket stressigare och man fick inte med alla bitar på samma sätt, säger hon.

På utomhuslektioner begränsade hon ofta undervisningen till skolans område, i stället för att som nu för tiden ge sig ut i skogen och hitta på saker. När det var friluftslivslektion hann hon visa upp hur man sätter ihop ett stormkök, men det var inte säkert att alla eleverna fick pröva själva. Vid lagsport hann Carola Lindberg inte köra lika många övningar, det blev oftast en färdighetsövning och sedan fick eleverna spela. Nu finns det tid för alla moment.

– Säg att vi har en racketlektion. Då hinner de ha en ordentlig uppvärmning och träna teknik, till exempel olika grundslag. Det finns också tid för olika typer av spelövningar och de hinner spela. Sedan hinner de också stretcha, avsluta och samtala om vad de har lärt sig.

Reflektion är en viktig del av Carola Lindbergs undervisning och hon har tid att låta diskussioner breda ut sig. Under dagens lektion blir det till exempel samtal om vilka material som torkar snabbast, hur man kan lägga en plastpåse i skon om man inte har vandringskängor och fördelen med dunplagg, att de kan tryckas ihop för att ta mindre plats.

För att kunskapen om packning lättare ska fastna har Carola Lindberg tagit med sig ryggsäckar fyllda med saker hem­ifrån.

– Jag tänker lägga ut en massa grejer här, så får ni värdera. Vad ska man ha med sig eller inte? säger hon och lägger sedan ut allt möjligt på golvet framför eleverna.

Kåsor, klättersele, halsduk, isdubbar, termos, liggunderlag, yllestrumpor, necessär, solskyddskräm, myggmedel, smink, diskmedel, bananfodral. 70-litersryggsäcken tycks ha djupet av en brunn.

– Har du packat allt det där för att ha den här lektionen? säger Ludvig Andersson häpet.

Snart kommer förslagen på saker som ska bort.

Matilda Molander tycker fotbollsskor känns onödigt, Jakob Messinger vill ta bort schampot eftersom det inte finns någon dusch och Elias Persson Engström tror inte att ishackan behövs i augusti. Alva Rubertsson tycker att de kan skippa blusen.

– Men tänk om det är något schysst party på kvällen då? säger Carola Lindberg och skrattar.

Tiden går fort och när hon även har visat upp olika typer av ryggsäckar har det gått en timme av lektionen. Då är det fortfarande ett moment kvar – genomgång av hur man packar en ryggsäck.

– Hade jag haft en 50 minuters lektion hade jag inte hunnit sprida ut grejer på det här viset. Jag hade visat dem en komplett packlista, men de hade inte hunnit tänka igenom varför man ska ha med sig de här sakerna, säger hon.

Möjligtvis hade man kunnat dela upp lektionen på två undervisningstillfällen, men då hade eleverna inte fått samma känsla av helhet, menar Carola Lindberg.

En annan fördel med längre lektioner är att hon ser alla elever under ett och samma tillfälle.

– Nu hinner jag gå runt och ge formativ bedömning till alla.

Med så pass långa lektioner finns det inte heller möjlighet att ha lika många elevgrupper som om lektionerna vore 50 eller 60 minuter, eftersom undervisningstiden tar upp en större del av arbetstiden. Nackdelen är att de långa lektionerna medför att det blir mindre tid över att planera undervisningen jämfört med andra skolor. Men eftersom Carola Lindberg inte har lika många elevgrupper blir det färre elever att bedöma, så i slutändan jämnar det nog ut sig, menar hon.

Whiteboardtavlan täcks nuav en bild på en ryggsäck. Carola Lindberg ritar upp att sovsakerna bör packas i botten, ombyte i mitten, mat och stormkök över det och liggunderlag högst upp. Hon visar även var de tunga sakerna bör ligga för att ge ryggen minsta möjliga belastning. Frågorna blir allt färre ju längre tid som går och det märks att elevernas engagemang börjar mattas av. Oftast varvas teori med någon aktivitet, men i dag har eleverna inte ens behövt byta om.

– Det här är ju en tuffare lektion att ha i 90 minuter, det är mycket spring i benen. Och så har jag haft matematik innan med gruppen så de är nog ganska trötta på mig, säger Carola Lindberg.

Mycket idrott, lite hälsa.Det konstaterade Skolinspektionen när de granskade undervisningen i idrott och hälsa för några år sedan. Marie Graffman-Sahlberg tillhör själv de lärare som har ansett hälsobiten vara lite klurig att lära ut. Hon bestämde sig därför för att se vilken effekt en laborativ undervisningsmodell kunde ha på hennes gymnasieelevers lärande.

Under sju veckor fick eleverna arbeta med laborationer för att lära sig mer om kondition. De började med att utarbeta frågeställningar och titta på sina personliga utgångslägen. Sedan tillförde eleverna fysisk aktivitet och skrev ned hur olika aktiviteter påverkade konditionen, till exempel med hjälp av pulsmätare. Därefter reflekterade de över förändringarna i egna labbrapporter, precis som i naturvetenskapliga ämnen.

Undervisningsmodellen visade sig vara framgångsrik för att ta till sig kunskap i idrott och hälsa, konstaterade Marie Graffman-Sahlberg när hon analyserade resultaten.

– Elevernas teoretiska och praktiska kunskaper inom lärområdet kondition har utvecklats mycket väl. Majoriteten av eleverna har utvecklat sin aktivitetsgrad eller bibehållit en redan hög aktivitetsgrad. De har även fått i gång sitt kritiska tänkande och ökat självmed­veten­heten.

I ett test fyra och en halv månad senare kom eleverna också ihåg vad de hade lärt sig.

– När de får uppleva saker verkar kunskaperna sitta bättre.

Efter de positiva resultaten har Marie Graffman-Sahlberg fortsatt med laborationer i undervisningen.

– Det är ett bra sätt för eleverna att inte bara agera, utan också reagera och reflektera.

Att sätta betygi idrott och hälsa kan vara ett komplicerat uppdrag, enligt lektorn och idrottsläraren Izabela Seger som har skrivit licentiatuppsatsen Betygsättningsprocess i ämnet idrott och hälsa.

Eleven tittar missnöjt på pappershäftet han håller i sin hand. I det finns en bedömningsmatris och en uppräkning av friidrottsförmågor. Dessutom finns det rutor att fylla i för självbedömning, kamratbedömning och självskattning. Uppenbarligen inte riktigt vad den här eleven räknat med på en idrott och hälsa-lektion. På en sådan ska man väl röra på sig och slippa skriva. Eller?

Fast det fiffiga är förstås att man kan göra både och. Tidigare har friidrott handlat mycket om talang och fysiska förutsättningar. Antingen är man duktig på att hoppa långt eller springa fort eller också är man det inte. Men om man fokuserar på den egna tekniken i stället för på resultaten förvandlas fri­idrotten från något för de flesta omöjligt att vara bra på till något som går att förbättra. Och det är här häftet kommer in som eleven på Skuru skola i Nacka utanför Stockholm håller i sin hand. Det är framtaget av hans lärare i idrott och hälsa, Mattias Wohlfahrt, och är tänkt att hjälpa honom och hans klasskamrater i årskurs 6 att fokusera på vilka förmågor, eller annorlunda uttryckt tekniker, som är viktiga att försöka få till och sedan förfina i en viss friidrottsgren.

– Ju mer man präntar in förmågorna och lär sig hur man ska göra en viss sak desto bättre flyt får man i sina rörelser. Att få till flytet är något som vi ofta pratar om. Får man det känner man nästan alltid själv i kroppen att rörelsen är bra och då behövs inget måttband eller klocka för att mäta resultatet, säger Mattias Wohlfahrt.

Han började dagens lektion med att dela in klassen i tre grupper och be dem värma upp gruppvis och sedan samlas vid varsin station. Just nu befinner han sig hos gruppen som ska börja vid längdhoppsgropen. Trots det missnöjda utropet är upplägget med ett uppgiftshäfte inte främmande för den här klassen. Redan i femman fick de pröva arbetssättet under några friidrottslektioner. Det krävs därför bara en kortare repetition av vilka förmågor som eleverna ska försöka förbättra under sina hopp i dag innan de kan börja.

– Har några tagit med sig sina mobiltelefoner och laddat ner appen Ubersense? Bra, då kan ni hjälpas åt att filma varandras hopp så att alla själva kan se hur det ser ut. Men kom också ihåg att titta på varandra och ge tips, uppmanar Mattias Wohlfahrt.

– Vad menas med ”förmåga att anpassa ansatsen”, frågar en kille och pekar på den sista förmågan som står uppräknad under ”Längdhopp (5 delförmågor)” längst ner på första pappret.

– Jo, om du missar brädan i ett hoppförsök måste du ändra ansatslängden. Antingen genom att korta eller förlänga den så att du kommer mer rätt vid nästa försök, förklarar Mattias Wohlfahrt innan han lämnar längdhoppsgrop­en och går bort till gruppen som samlats vid kulstötningscirkeln.

Här handlar det bland annat om att försöka få till rätt utstötsvinkel, ha rätt ben fram och tänka på vad den motsatta armen gör.

– Vilket ben är rätt då, undrar Mattias Wohlfahrt.

– Om man är högerhänt är det vänster fot man ska ha fram, säger en kille och visar hur det ska se ut.

– Bra, säger Mattias Wohlfahrt och vandrar vidare till löparbanan.

Här har eleverna redan hunnit börja springa och filma varandra så Mattias Wohlfahrt påminner bara om att de ska tänka på att pendla med armarna innan han återvänder till längdhoppsgropen. Det är den som främst är i fokus den här lektionen eftersom både själv- och kamratbedömningsuppgiften i dagens uppgiftshäfte handlar om just längdhopp. Men den tredje uppgiften, där eleverna ska skatta hur säkra de känner sig på de olika teknikerna, handlar om alla tre grenarna så det går inte att vara helt okoncentrerad vid kulstötningscirkeln eller löparbanan heller.

– Som lärare kan man ju inte vara överallt hela tiden så det gäller att man ger tydliga instruktioner och mål till eleverna så att de håller sig fokuserade även när man inte är precis bredvid dem, konstaterar Mattias Wohlfahrt.

Ett annat sätt att lösa lärarens oförmåga att klona sig kan vara att göra som han gjorde vid det första friidrottspasset i den här omgången.

– Då lät jag hela klassen samlas vid en gren och jobba i små grupper inom den stora. Medan en grupp filmade varandras försök satt de andra grupperna och fyllde i sina papper. På så sätt kunde jag vara närvarande och instruera vid alla hopp utan att hela klassen tittade på, berättar Mattias Wohlfahrt.

När dagens lektionnästan är slut, och alla grupper har hunnit vara en gång vid varje station, samlas alla eleverna vid längdhoppsgropen och fyller i det sista i sina respektive häften för att sedan överlämna dem till Mattias Wohlfahrt. Efter lektionen tänker han gå igenom dem och se om elevernas självskattning stämmer överens med hans egen uppfattning av deras nuvarande kunskapsnivå. Dessutom kan svaren ge honom tips på vad han ska låta eleverna öva vidare på.

– Här har till exempel en tjej självskattat att hon känner sig säker på förmågorna i löpning och längdhopp, men osäker på förmågorna när hon stöter kula. Då kommer hon få chans att träna extra på kulstötning när vi har en lektion där eleverna själva får välja vilken station de vill vara på, säger Mattias Wohlfahrt.

Att få eleverna att hitta sina svagheter så att de kan ägna tid att öva på dem i stället för att bara göra det som de redan kan är lite hans grej. Att få ett A i slutbetyg går ju inte om man inte uppfyller kunskapskravet för alla delar som ingår i ämnet. Därför är det bra om eleverna så tidigt som möjligt inser vad de behöver träna på så att de hinner förbättra sig till nian. För många killar kan det till exempel vara rörelse till musik som är deras svagaste sida. Mattias Wohlfahrt har därför några högstadiekillar som numera tränar regelbundet på Friskis & Svettis på fritiden för att försöka förbättra sin förmåga inom just det området.

– Det är viktigt att eleverna inser att det inte är i sjuan som de ska vara bäst. De måste få chans att träna upp sina förmågor, tycker Mattias Wohlfahrt.

Han känner sig nöjd med dagens friidrottslektion i årskurs 6. Målet var att alla elever skulle få chans att prova på alla tre grenarna och filma minst ett längdhopp. I själva verket hann alla filma minst ett försök i varje gren.

– De har också hittat förmågor som de vill jobba vidare med att förbättra, både hos sig själva och när de har kamratbedömt. Det är positivt, säger Mattias Wohlfahrt medan han snabbt bläddrar igenom uppgiftshäftena.

I slutet av häftet har eleverna även fått fylla i vilket betygsmål de har i momentet friidrott och vilket betyg de tror att de ligger på just nu.

– De första gångerna som eleverna får fylla i det brukar de flesta överskatta sin nivå men efter några gånger brukar det stämma överens med vad jag tycker till 90 procent. I de fall det inte gör det brukar jag prata lite med de eleverna enskilt efter någon lektion och höra hur de tänker och berätta hur jag ser det, säger Mattias Wohlfahrt.

Detta var en kommentar som jag fick i början på läsåret. Först tappade jag fattningen och blev alldeles tyst. Hjärnan gick på högvarv, vad skulle jag svara?


– Givetvis inte, men kanske är det dina egna känslor du ger uttryck för nu? svarade jag då.


Tjejen blev tyst, ryckte på axlarna och gick sin väg. Kvar stod jag, tom och lite snopen. Hur kunde det bli så fel med den här eleven? Några gånger till hade jag klassen, utan att få tillfälle att prata med henne. Inför lektionerna hade jag ont i magen.

Så en vecka senare såg jag henne i korridoren, utanför mitt arbetsrum. Jag tog tillfället i akt och bjöd henne att följa med mig för ett samtal. Jag bad henne att berätta om sina drömmar och vad hon vill arbeta med efter gymnasiet. Hon berättade och hennes ögon glittrade. Hon vill hjälpa människor som har det psykiskt svårt. Efter det så var det ganska lätt att föra in samtalet på idrottslektionerna. Hon berättade om sina tidigare erfarenheter. Under hela sin skolgång hade hon inte varit särskilt aktiv på idrottslektionerna. Jag var den första läraren som hade pratat enskilt med henne om detta och hon var väldigt glad och tacksam över att hon fick berätta om sig själv. Vi kom överens om hur vi vill ha det på lektionerna och jag tror att vi båda lämnade samtalet med lättat hjärta.

Efter vårt samtal hade jag en riktigt bra helg. Inget mer ont i magen inför lektionerna med den här klassen. Klimatet på lektionerna blev positivt och trevligt. Jag förundras över hur ett enda samtal med en enda elev kan göra så stor skillnad med en hel klass. Arbetet som lärare handlar till stor del om att skapa relationer med våra elever. Först efter det kan vi börja undervisa. Jag har flera elever kvar att ha enskilda samtal med. Elever som jag ännu inte nått fram till och skapat en relation med. Jag är inte helt säker på att det alltid räcker med ett samtal, men det är definitivt en bra början.

Ämnet idrott och hälsa är förknippat med en massa känslor. Det är ett ämne som de flesta elever älskar eller hatar. Vi som idrottslärare är vana vid att våra elever har många upplevelser med sig i bagaget. Ofta är det positiva upplevelser av rörelse och motion. Men det finns vissa som har starka negativa känslor för vårt ämne. De har kanske fått utstå mobbning och hårda ord, bollar eller knuffar under lektionerna eller i omklädningsrum. Kanske har det hänt saker som inte syns utanpå? Oavsett vad som hänt eller inte hänt eleven tidigare i skolgången så kommer det att påverka undervisningen här och nu. Om vi som lärare fångar upp detta så tidigt som möjligt har vi en utgångspunkt att börja arbeta ifrån.

– Redan under min utbildning drömde jag om att få jobba på en skola med många kollegor. Det är inte så vanligt, men här är vi femton stycken! Vi samarbetar intimt med varandra hela tiden, berättar han.

Veckan för honom och för de andra lärarna i idrott och hälsa på Fredrika Bremergymnasierna startar med färska fullkornsfrallor, nybryggt kaffe och uppiggande diskussioner.

– På andra skolor har lärarna kanske ämneskonferenser ett par tre gånger per termin, men vi har det varje vecka – alldeles frivilligt, berättar Kalle Bergman, förstelärare och ämnesansvarig för idrott och hälsa.

För frukosten som de turas om att bjuda varandra på är i själva verket en ämneskonferens, en och en halv timma lång. Under angenäma former, men med noggrann dagordning och protokollförare gör lärarna alltifrån att diskutera fram nya teman för lektionerna och utveckla nya arbetssätt för eleverna att använda sin läsplatta eller bärbara dator till att förbereda för den kommande friluftsdagen.

– Peppar, peppar har vi aldrig haft några konflikter. Det betyder inte att vi alltid tycker samma sak. Tvärtom! Alla ska inte tycka som jag. Det ska vara högt i tak, saker ska stötas och blötas för att utvecklas, säger Kalle Bergman.

Han betonar att kollegiet i sin helhet besitter en otrolig kompetens och så drar de hela tiden nytta av varandras kunskaper, även om de inte har så mycket formellt samarbete.

– Vi deltar inte i varandras lektioner, har sambedömning eller så men vi har inga stängda dörrar hos oss. Vi hör och ser varandra. Vi ber varandra om råd: Hur skulle du bedöma det här momentet eller hur skulle du göra med den här eleven?

Tillsammans har de femton lärarna arbetat fram både innehåll och bedömningsgrunder för undervisningen, med utgångspunkt i gällande styrdokument förstås.

– Vi har strukturerat upp ämnet och skapat ett kursupplägg som består av sju centrala arbetsområden eller teman, som är gemensamt för alla klasser. Utöver det har varje lärare ett frirum. Där kan vi färga in arbetet mot examensmålen utifrån våra elever och vår egen person, förklarar han.

Mattias Lindahl som varit 2,5 år på skolan tycker att det är fantastiskt med så många kollegor.

– Det är underbart. Särskilt när man är ny. Jag har inte behövt hålla på så mycket med planering utan har i stället kunnat koncentrera mig på att utveckla min egen lärarroll och undervisning, berättar han när han lämnat frukostmötet och satt i gång dagens första lektion.

Det är femton elever från fordonsprogrammet som ska ha sin premiärlektion i skolans gym.

De ska få träna på pullovers, militärpress, axelpress, kickbacks, liggande tricepspress och en rad andra moment. De är taggade men först drar Mattias Lindahl ordningsregler och ritar streckgubbar på en whiteboardtavla för att visa hur muskler och leder hör ihop.

– Det gäller att alltid ha en stolt hållning i gymmet. Bröstet ut och ryggen rak, så minskar risken för skador, förklarar han.

Bra skor, rätt teknik och lagom tyngd på vikterna är också viktigt liksom att hålla ordning och ställa tillbaka vikterna efter sig. Några har inte bytt om. De ska inte vara med. De får inte vara med.

– När vi hade uthållighet som tema och de inte hade något ombyte då ”kunde de absolut inte vara med” men nu här i gymmet vill de gärna vara med, fast de inte har kläder med sig. Det får de inte. Det är för att de ska lära sig, säger han och föser samtidigt upp en av eleverna ur en av apparaterna.

Lite motsträvigt tar eleven i stället, efter Mattias Lindahls instruktioner, papper och penna för att följa och notera klasskamraternas ansträngningar och vilka muskelgrupper som de sätter i rörelse.

Ien annan delav den stora idrottshallen får den elev som varit sjuk och därför inte kan vara med på Pasi Varonens lektion i ultimate frisbee, sina instruktioner:

– Studera de andra, en och en. Kolla hur mycket de rör sig och hur de rör sig. Lite senare gör vi ett avbrott och då får du ge feedback till klasskompisarna.

Totalt kommer varje vecka flera tusen elever för att utnyttja de möjligheter som Torvalla idrottsplats och idrottshall ger. Tolv elever från teknikprogrammets tredje årskurs springer sig just nu svettiga i sina försök att fånga de vackert rödlysande diskarna som Pasi Varonen elegant singlar genom luften.

Kalle Bergman som sitter kvar i lärarrummet och administrerar berättar att idrotten alltid haft en stark ställning på den här skolan. Han om någon bör veta. Han gör sitt trettionde år på Fredrika Bremer. De senaste tretton som ämnesansvarig. Nu jobbar han med logistiken inför den kommande friluftsdagen. Tre klasser varje dag i flera veckor ska ge sig ut i naturreservatet och vandra, lära om allemansrätten och kanske njuta av stillheten och de vackra höstfärgerna.

När han beskriver skolan så är den trots sina träningsmöjligheter ganska lik andra skolor i Stockholms läns ytterområden. Skolor som slåss med knappa resurser och har elever från socio­ekonomiskt utsatta familjer. Elevernas frånvaro är ett stort problem också i idrott och hälsa.

Även om ämnet tillhör de populäraste på skolan så lyckas Kalle Bergman och hans kollegor knappast locka de elever som inte kommer till de andra ämnena heller.

– Nej, men för dem som kommer vågar jag påstå att många lyckas bättre i ämnet idrott och hälsa än i andra gymnasiegemensamma ämnen. Och studier har visat att fysisk aktivitet leder till bättre inlärningsförmåga. Vi tycker att idrott och hälsa är skolans viktigaste ämne. Som tur är har vi en skolledning som tycker som vi.

Därför har eleverna 75 minuter idrott och hälsa i veckan, under hela gymnasietiden.

– Det tror jag ingen annan gymnasieskola i landet har, säger han.

Till det ska läggas de tre friluftsdagarna när de gör sådant som inte ryms under lektionerna, som att paddla kajak i sjön Rudan, eller vandra i Tyresta nationalpark, laga lunch på stormkök och ta sig en titt i reservatets naturrum som avslutning.

På vägen lär sig eleverna saker som hör samhälls- och naturämnena till, men något regelrätt samarbete med lärare i andra ämnen har inte lärarna i idrott och hälsa.

– Jo, vi sitter alla med i arbetslagen för de olika programmen på skolan. Där möter vi de andra lärarna. En del av dem har varit imponerade, sagt vad ambitiösa ni är. Kanske har vi gett dem lite inspiration. Jag tycker att jag kan se att det börjar bli mer samverkan mellan lärarna i andra ämnen också. Vi har nog fungerat lite som modeller för andra skolor och för andra ämnen på vår egen skola också, säger Kalle Bergman.

Med utgångspunkt från elevernas idéer utformade hon en metod för att få dem att röra på sig mer. Eleverna delades upp i par och skrev under ett kontrakt om att stötta varandra under en månads tid genom att skicka uppmuntrande sms.

– När man talar om fysisk aktivitet så ses mobiltelefoner och andra skärmar ofta som ett hot. Men vi ville använda tekniken på ett hälsosamt sätt eftersom den ändå är en naturlig del av barnens liv, säger Anna-Karin Lindqvist.

Jämfört med en kontrollgrupp ökade eleverna sin fysiska aktivitet med 30 minuter om dagen med den använda metoden.

– Majoriteten kom ändå inte upp i rekommenderade 60 minuter så problemet är inte löst genom den här interventionen. Men den kan vara ett steg på vägen, tror Anna-Karin Lindqvist.

Tidigare studier har visat att uppmuntrande sms från forskare kan få barn att röra på sig mer. Men den här metoden har andra vinster, menar Anna-Karin Lindqvist.

– Eleverna berättade att när de skickade sms till en kompis så blev det en påminnelse också för dem själva. Ett fåtal tyckte att sms:et hade fått större effekt om det kommit från en auktoritet som en forskare eller lärare.

Lektioner i hem-och konsument­kunskap, idrott och hälsa och andra mer praktiska ämnen är de som nyanlända elever ofta först får vara med på i sina ordinarie klasser. Det kan bero på en föreställning om att ämnena är mindre beroende av att eleverna kan svenska, menar Andrés Brink Pinto, som är ut­redare på Skolinspektionen.

– På ett sätt kan man förstå det här men samtidigt är det ämnen som har en specifik terminologi och pedagogisk tradition som inte är så självklar att förstå. Den som kommer från en annan del av världen kanske aldrig har varit med om organiserad idrottsundervisning, säger han.

Samverkan mellan olika lärargrupper och kartläggning av elevernas tidigare erfarenheter är avgörande för att inkludering av nyanlända ska fungera. En granskning, som Skolinspektionen gjorde förra året, visar att ingen av de tio besökta skolorna genomförde tillräcklig kartläggning för att anpassa undervisningen till elevernas skiftande behov.

– Har man lagat mycket mat så är det så klart enklare att komma in i ämnet hem- och konsumentkunskap. När man har förståelse för vad det innebär att skära och mäta så är det kanske lättare att erövra de svenska begreppen för detta. Men har eleven inte den här erfarenheten med sig blir det förstås svårare att komma in i ämnet, säger Andrés Brink Pinto.

Idrott och hälsa är speciellt då läraren ibland är långt borta från eleverna när de rör sig över stora ytor eller när de byter om. Här finns risk för att nyanlända och andra elever kan bli utsatta.

– Det är inte fel att nyanlända elever först får pröva på idrotten eller hemkunskapen men man måste se till att eleverna inkluderas. Till exempel har jag träffat idrottslärare som valde bort innebandy till förmån för volleyboll där fler hade förkunskaper.

I Skolinspektionens granskning finns ett tydligt budskap från de nyanlända eleverna. ”De vill så snabbt som möjligt in i gemenskapen med jämnåriga kamrater och ta del av kunskaper i alla ämnen.”

I början av nästa årsläpper Skolverket ett material som ämneslärare kan använda för att kartlägga nyanlända elevers kunskaper.

– Det handlar om att göra en grov uppskattning av var eleven befinner sig så att undervisningen snabbt kan ta vid där, säger Suzanne Lundvall, docent i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan.

Hon har varit med och tagit fram materialet för idrott och hälsa som är relaterat till kunskapskraven och det centrala innehållet i ämnet. Elevens kunskaper kartläggs genom samtal och praktiska övningar som börjar på en grundläggande nivå och gradvis blir svårare.

– När eleven slår i taket på ett område så vet läraren att det är där undervisningen ska börja, förklarar Suzanne Lundvall.

Hon tar orientering som exempel.

– En av uppgifterna börjar med att eleven ska rita sin väg till skolan, berätta hur den ser ut och vad man passerar. Nästa steg är att eleven får göra en skiss över rummet där eleven och läraren sitter. Till sist kan eleven få gå en skolgårdspromenad efter en karta.

Även kartläggningen i hem- och konsumentkunskap bygger på praktiska övningar och samtal. Som underlag för samtalen finns bilder på mat i olika delar av produktionskedjan från odling till avfallshantering.

– Bilderna är tagna över hela världen för att eleverna ska känna igen sig, berättar Jenny Rendahl, hem- och konsumentkunskapslärare och doktorand i kostvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hon anser att det är viktigt att frigöra sig från den svenska kontexten.

– Nyanlända känner inte till tallriksmodellen men kan förklara varför linsgryta med bröd är en komplett måltid. Vi tänker att Coca-Cola är onyttigt men i ett område utan rent vatten kan dryck på burk vara det rationella valet, säger hon.

Suzanne Lundvall, vidGymnastik- och idrottshögskolan, är inne på samma spår.

– En nyanländ elev har troligen aldrig mött innebandy. Vill du veta om eleven tränat öga-hand-koordination, bollkontroll och lagspel är det bättre att visa bilder på olika lagsporter, till exempel en världssport som cricket.

Kartläggningen resulterar i en kunskapsprofil för varje elev. Den kan sedan användas för att planera undervisningen, enligt Jenny Rendahl.

– Det visar sig kanske att eleven har en god förmåga att resonera om mat i förhållande till hälsa och ekonomi men missar miljöaspekterna. Då behöver eleven jobba extra med de frågorna.

Åke Huitfeldts licentiatuppsats, Passar jag in? Nyanlända ungdomars möte med idrottsundervisning, visar också att det handlar om ett uppskattat skolämne. Idrott och hälsa ger möjligheter till avkoppling rent psykiskt och ett tillfälle att träffa andra ungdomar. De nyanlända har en rimlig chans att få ett betyg trots att de varit kort tid i Sverige. De intervjuade ungdomarna tycker att ämnet oftast är roligt och de känner sig bekräftade av kamrater och lärare.

Svårare är det med att förstå värdet av ämnet ur ett hälsoperspektiv. Åke Huitfeldt, som har 40 års erfarenhet som idrott- och hälsalärare, menar att lärarna trots goda intentioner har svårt att förklara syftet med idrott och hälsa och dess centrala innehåll.

– Det beror i första hand på språkbegränsningar. Vi idrotts­lärare kanske skulle vara tuffare och säga att vi behöver modersmålslärare på teorigenomgångar men resurserna är begränsade. Vi får försöka att vara väldigt tydliga när vi talar om mat, hälsa, kondition och annan teori. Men jag vill betona att viljan att lära sig nya färdigheter finns hos den här gruppen, säger Åke Huitfeldt.

Utifrån djupintervjuer med sex ungdomar, tre flickor och tre pojkar, framgår att utmaningen är större för flickorna. De har mindre erfarenhet av att ha varit fysiskt aktiva på fritiden under uppväxten. Normer från familjen och hemlandet om vad som anses manligt och kvinnligt inom idrotten påverkar också.

Två av flickorna uttrycker att de känner sig obekväma, främst i dans när man ska hålla i pojkarna och i simning tillsammans med pojkar. De upplever också att en del pojkar ibland tittar konstigt på dem när de rör sig.

Åke Huitfeldt menaratt det går att hitta lösningar för att öka tryggheten i exempelvis dans och simning. Dans behöver ju inte vara pardans utan kan vara att röra sig rytmiskt till musik. Och simningen kan man dela upp i flick- och pojkgrupper.

– Man ska ju kunna simma 200 meter enligt kraven i ämnet och det är ju en väldigt viktig förmåga. Jag har i min tjänst två timmar i veckan med nyanlända ungdomar som inte kan simma. Jag har en period med enbart flickor och en med enbart pojkar. Sen finns det andra som inte bryr sig om ifall det är samundervisning eller inte.

Åke Huitfeldt har även intervjuat ungdomarna om deras uppväxt och villkoren i deras hemländer. Tiden före flykten har varit problematisk och otrygg utan organiserad skolgång. En av flickorna har till exempel jobbat med att knyta mattor fast hon hellre hade velat gå i skolan. Pojkarna har ofta fått hjälpa till med tunga kroppsarbeten. Fritiden har präglats av många plikter, men främst pojkarna har i viss mån haft möjlighet att leka och spela fotboll. Ett par av ungdomarna har erfarenhet av idrottsundervisning.

Även i Sverige tvingas ungdomarna hantera oro över om de kommer att få stanna i landet och om familjen klarar ekonomin. En av pojkarna har till exempel svårt att sova, vilket kan påverka skolsituationen. Ett par av ungdomarna bor ensamma och saknar sina familjer.

Åke Huitfeldt råder alla idrottslärare att informera sig om den nyanlända elevens uppväxtvillkor och hur de kan påverka under lektionerna i idrott och hälsa. Ett praktiskt tips är också att lära sig några ord på elevernas modersmål för att de ska känna sig bekräftade. Ett exempel är ordet ”bra” som kan ge otroliga effekter, menar han.

Vinteraktiviteter och orientering är exempel på aktiviteter som är helt främmande för många nyanlända. Här gäller det att gå sakta fram.

– Av naturliga skäl är det många som aldrig stått på skidor eller åkt skridskor. Men jag tycker att de här övningarna ger mycket glädje och viljan finns hos de unga.

För att öka trivseln för alla är det viktigt att jobba med attityder, främst pojkarnas. De nyanlända pojkarna i studien har svårt att ta av sin ”machokostym” och de visar störst engagemang i bollspel. Det finns ett motstånd i att engagera sig i dans, simning, orientering och vinteraktiviteter där de är nybörjare.

Hur jobbar man emot den här machokostymen?

– Det är en ständig kamp och vi måste visa bredden i ämnet. Pojkarna i min studie var väldigt påverkade av den mediala bilden av idrottande. De vill helst göra sådant som de redan kan som basket eller fotboll. Pojkar födda i Sverige är också mer i den här nischen, många tycker inte att det är riktig idrott när man har gruppträning eller yoga.

Flickorna uttrycker att de vill ha idrott och hälsa tillsammans med pojkarna. Men det ska ske i trygga former där de inte känner sig uttittade. Pojkarna vill också ha samundervisning men ibland vill de kunna ta i lite extra.

Även om ämnet idrott och hälsa är en liten del av ungdomarnas liv så ger det en glädje eftersom de kan lyckas i många moment. Och på sikt kanske ämnet kan vara en väg in i samhället efter skoldagen, menar Åke Huitfeldt.

– De ungdomar jag mötte vill ha kontakt med svenska ungdomar. Här kan idrottsrörelsen vara en väg in. Många är också aktiva i olika klubbar men det måste bli lättare att kunna börja i en idrottsförening även efter att man har fyllt femton.

Åke Huitfeldt arbetar i dag på en gymnasieskola med bland annat olika introduktionsprogram och han har stor erfarenhet av att undervisa nyanlända barn och ungdomar. Det var tack vare forskarskolan i idrott och hälsas didaktik vid Örebro universitet som han kunde skriva sin licentiatuppsats.

– Jag ville tränga in djupare i den här frågan. Dessutom finns det inte så mycket skrivet om nyanländas möten med ämnet idrott och hälsa. Nu finns det i alla fall en text att förhålla sig till.