Lärarnas Nyheter

Lärarvardag Matnyttiga tips som underlättar ditt jobb och ger inspiration i vardagen.

Vad är lämplig klädsel på jobbet?Den frågan kan vara rejält laddad. För Carl Lindström, högstadielärare på Vallaskolan i Östersund, är det viktigaste att föregå med gott exempel på lektionerna i idrott och hälsa.

– Det vore inte bra att komma i jeans, för det blir som ohygieniskt att gå i samma kläder hela tiden. Därför har jag shorts och funktionströja. Eleverna förstår signalen. De vet att när det är idrott ska man byta om.

Den tanken gäller även omvänt, för Carl Lindström själv. När han ska ha NO, eller ett utvecklingssamtal, sätter han på sig de kläder han även har privat – ofta jeans och skjorta.

– Det är viktigt för mig att hålla isär ämnena, att ”nu är jag idrottslärare” och ”nu är jag NO-lärare”. Jag vet egentligen inte varför, men jag har två olika arbetsrum. Där umgås jag mycket med de andra lärarna och det känns som att man passar in bättre när man byter om. Det handlar nog mest om mig, jag tror inte kollegerna skulle bry sig.

Carl Lindström tycker inte att klädseln är något större huvudbry. Statusen och auktoriteten förändras inte när han byter om. Han tycker att han bemöts på samma sätt, av såväl elever och föräldrar som kolleger och skolledning.

På Vallaskolan finns ingen uttalad klädpolicy.

– Ledningen ser väl gärna att man har hela och rena kläder på sig, men sedan får var och en välja själv. De flesta lärare tänker nog att de inte vill sticka i ögonen. Man har inte en t-tröja där det står Fuck You. Så vitt jag vet har det aldrig blivit något bråk.

Fullt så konfliktfrittär det kanske inte på alla skolor, i alla fall inte om man ska tro etnologen Christer Eldh vid Lunds universitet. Han forskar om sociala mekanismer på arbetsplatser, och på samtliga han studerat – vilket dock inte inkluderar någon skola – har det förekommit dispyter om de anställdas kläder.

– Det är klart att klädseln är jätteviktig. Att den i många yrken blivit mer vardaglig och informell betyder inte alls att symbolvärdet blivit mindre. Konflikter handlar ofta om att människor har kläder som uttrycker för mycket av deras personlighet, så att det anses störa verksamheten. Det är attans så känsligt, säger Christer Eldh.

Han ser därför fördelar med klara instruktioner för vad de anställda ska ha på sig.

– Finns det inte formella klädkoder skapas informella och de kan vara väldigt uteslutande, för det är som nyanställd inte alltid så lätt att förstå sig på dem. Koderna är outtalade och man kan gå omkring och känna att man gör något fel, men inte förstå vad. Moderna och inkluderande regler kan lösa det problemet.

Den åsikten delas fullt ut av Pernilla Lövquist, lärare i hem- och konsumentkunskap och textilslöjd på Internationella engelska skolan i Gävle. Där finns tydliga föreskrifter, bland annat om vad som är lämplig klädsel för både lärare och elever.

– Vi har våra egna kläder, men de ska vara fina så att vi visar respekt för varandra. Det känns professionellt och alla vet vad som gäller. Det bästa är att eleverna inte har på sig vad som helst. Tonåringar kan faktiskt fokusera på undervisningen när det inte är en massa halvnakna bröst och rumpor överallt i klassrummet.

Tidigare arbetade Pernilla Lövquist på en kommunal skola i Gävle. Då var hon mer ledigt klädd.

– Där fanns ingen klädkod alls. Jag gick i jeans och tofflor och kunde till och med ha mjukisbyxor, som yogapants, någon dag. Det har jag aldrig nu, utom hemma förstås. Men varje morgon känns det kul att klä upp sig och gå till jobbet. Jag är trygg i yrkesrollen när jag har kjol och knytblus. Men jag kände mig lika bra bemött i den kommunala skolan.

Pernilla Lövquist känner ingen oro för vad som kan hända om hon en dag inte vill följa klädkoden. Det kommer nämligen inte att ske.

– Jag köper konceptet, annars hade jag inte börjat på den här skolan. Alla kolleger känner nog likadant. Vi eftersträvar en striktare miljö och klädstilen är en del av det. Lärare vet vad olika skolor står för och man söker sig till någon som verkar passa en själv.

Men den somär ny i yrket kanske varken är säker på vad som gäller på olika skolor eller vad man själv föredrar. Då kan det nog vara skönt att ha fått några tips och förhållningsorder under utbildningen. På Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm kommer ämnet främst upp när studenterna ska ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, berättar Marie Nyberg som är enhetschef för kultur och lärande på institutionen för idrott och hälsa.

– Alla måste vara medvetna om att de under lektionerna blir förebilder för eleverna. Studenterna ska vara redo för rörelse, men inte ha för sexualiserad klädsel. Modet har blivit tajtare och här på GIH har studenterna ofta tights och linne. Särskilt kvinnorna måste inför VFU:n fundera på vad det signalerar – för männen är det ett mindre problem för de har oftast shorts över tightsen.

Studenterna får också veta att de förväntas sätta på sig överdragskläder innan de går till lärarrummet och byta om till vanliga kläder om de ska undervisa i teoretiska ämnen. I efterhand är det få som berättar om klädproblem under praktiken. Marie Nyberg tror att det beror på att de går in i en mer vuxen lärarroll i skolorna. Väl tillbaka på lärosätet tar vissa på sig kepsen igen och återgår till studentrollen.

Ett problem sombåde studenter och färdiga idrottslärare har med sina kläder är priset. Arbetsuppgifterna kräver många olika uppsättningar och varianter, men lärare får ändå inte dra av kostnaden på skatten. Några enstaka skolor har försökt införa arbetskläder, men det har inte fått något större genomslag. På GIH säljer studentkåren de vanligaste typerna av träningskläder. Marie Nyberg välkomnar fler initiativ runt om i landet.

– Tröjor och byxor med skolans namn ger ett seriöst intryck. Jag skulle inte vilja se uniformer över hela linjen, men gärna en liten uppsättning som känns bra för både manliga och kvinnliga lärare.

Sten Arndt

Therese Berntsdotter har klättrat i höga berg i Tanzania, sprungit Vasaloppet och nu satsar hon på ultralöpning. Till vardags är hon lärare i hem- och konsumentkunskap samt idrott och hälsa.

Vad är din drivkraft?

– När det gäller mina äventyr är det att sätta upp mål och sedan försöka nå dem. Det är ett sätt att utmana sig själv och lära känna sig själv. Jag måste ha någonting att sträva mot annars fungerar jag inte.

Berätta om några av dina äventyr

– År 2013 hade jag ett intensivt år med många stora upplevelser. Först var jag med på en expedition i Östafrika där vi besteg Kilimanjaro och Mount Meru i Tanzania och Mount Stanley i Uganda. Det blev sammanlagt 15 569 meter över havet.

– Samma år cyklade jag och min pojkvän från Amsterdam till Paris. Sen ville jag göra något själv så då sprang och gick jag pilgrimsleden mellan Saint Jean Pied de Port i Frankrike och Santiago de Compostela i Spanien. Den är 800 kilometer och det tog 18 dagar. Det var hemskt och bra och allt möjligt men jag kände mig stärkt efteråt.

– I år har jag bland annat sprungit Vasaloppssträckan och Lidingöloppets ultramarathon. I somras cyklade jag och min pojkvän 75 mil från Dubrovnik och vidare genom Montenegro och Albanien till Grekland.

När började du som lärare?

– Det var för drygt ett år sedan. Jag hade då både gått klart lärarutbildningen och en utbildning som fjäll- och äventyrsledare.

Kan du använda dig av dina äventyr i din undervisning?

– Jo, det ligger ju nära friluftslivet. För mig handlar friluftsliv i skolan om att vara ute utan att behöva prestera eller tävla. Vi är ute och bygger vindskydd, gör upp eld och vi kan flytta ut leken i skogen.

Har du hem-och konsumentkunskap ute?

– Nej, men det kanske vore något. Jag har som mål att arbeta med idrott och hälsa samt hem- och konsumentkunskap ihop. Till exempel om man ska på utflykt i idrott och hälsa så tillagar man utflyktsmaten i hem- och konsumentkunskapen.

Vad ger dig energi i arbetet?

– I jobbet är ingen dag den andra lik och det trivs jag med. Jag är en praktiker och jag får jobba med det som jag tycker är roligast. Och jag får väcka lusten att lära hos eleverna. Jag jobbar också med framtidsfrågor som hållbar utveckling och hälsa i mina ämnen.

Hur hämtar du energi på fritiden?

– I och med att vi har långa lov så hämtar jag energi i mina äventyr och så får jag mental träning på köpet.

Har du nästa äventyr planerat?

– Ultralöpning ligger mig varmt om hjärtat.
Nästa utmaning skulle nog kunna vara att springa lopp på hundra miles, cirka 16 mil.

Vilken yrkesfråga tycker du är viktigast?

– Arbetsbelastningen är en viktig fråga. Vi lärare vill göra det vi är bäst på vilket är att undervisa men allt mer tid går åt till administrativa uppgifter.

Vad gör du om tio år?

– Jag fortsätter att springa men långa sträckor som det blir när man inte är så snabb längre. Yrkesmässigt är jag fortfarande lärare, jag lever ju min dröm. Kanske arbetar jag mer med friluftsliv på en naturskola eller liknande.

Björn Andersson

För att slippa anklagelser om tafsande har vissa idrottslärare börjat undvika kroppskontakt. Men det är fel väg att gå, menar forskaren Marie Öhman.

Det var en vanlig lektion på idrottslärarutbildningen vid Örebro universitet. Marie Öhman, nu biträdande professor i idrottsvetenskap, visade hur man tar emot vid volter och handstående. Studenterna fick bygga pyramider med sina kroppar och massera varandras axlar. Efteråt sa en ung man att han aldrig skulle våga göra något sådant som färdig idrottslärare. Han var rädd att kallas snuskgubbe eller pedofil, om han skulle ta i en elev. Marie Öhman stod som ett frågetecken, men en tredjedel av gruppen nickade instämmande till farhågorna.

I samma veva läste hon en artikel om att idrottslärare i England inte får ha händerna under vattnet när de lär barn simma. Och i en internationell scoutrörelses policydokument för ledare fann hon mängder av formuleringar som ”rör inte barnen”, ”undvik all fysisk kontakt” och ”gå inte in i tälten”.

– Då blev jag riktigt intresserad. Vad var det som höll på att ske? Och vad skulle det få för konsekvenser för idrottslärarnas pedagogiska arbete om de inte vågade ta i eleverna?

För att få svar på sina frågor började Marie Öhman forska. Det visade sig vara vanligt med beröringsförbud i skolor i Storbritannien, USA, Australien och Nya Zeeland. Orsaken är förmodligen att barn där utsatts för övergrepp inom idrotts- och scoutrörelsen och kyrkan – och att krav på att skydda barn genom att förhindra fysisk kontakt fått gehör även inom skolan.

Men hur vanliga är då de här tankegångarna i den svenska skolan? Marie Öhman intervjuade 23 idrottslärare. De allra flesta tyckte att det på senare år blivit känsligt att röra vid eleverna. Även här talas det mycket om att skydda barn och lärarna var rädda att bli anklagade för att tafsa – och framför allt för att få ett rykte om sig att vara en snuskgubbe eller snusktant. Oron var större bland män, men fanns även bland kvinnor.

– Allt det här vore lättare att förstå om 300 idrottslärare begått övergrepp på elever. Men så är det ju inte. Det är några enstaka som anklagats och dömts. Men lärare blir oroliga så fort de läser om ett enda fall. Hittills är det inte som i England och USA där det finns en beröringsskräck, men det ligger under ytan och jag tror det är ett växande problem, säger Marie Öhman.

Hälften av idrottslärarna i undersökningen är mer återhållsamma med beröring än tidigare och har utvecklat strategier för att inte kunna misstänkliggöras. Några tar inte i elever med öppen hand utan med knuten näve så att det inte ska kunna uppfattas som en smekning, många går aldrig förbi ett omklädningsrum om dörren står öppen – att faktiskt gå in i ett omklädningsrum är för de flesta inte ens tänkbart – vissa tittar i taket när de är i simhallen och undviker att visa en rörelse på någon av det motsatta könet.

Ingen lärare i undersökningen har slopat något inslag i undervisningen för att hålla ryggen fri, men Marie Öhman menar att redan de anpassningar vissa av dem gjort, som när manliga lärare inte dansar med kvinnliga elever, gör inlärningen sämre.

I undersökningen bad hon lärarna att själva ange när och varför det är viktigt att röra eleverna.

– För det första krävs beröring för själva lärandet, som kan vara omöjligt eller farligt om inte läraren korrigerar och skyddar vid till exempel volter. För det andra skapar det förtroende och ett gott inlärningsklimat, som när man gör ”high five” eller ger en uppmuntrande kram. För det tredje menar lärarna att det är nödvändigt för att eleverna ska kunna fostras till moraliska och empatiska medborgare.

Men Marie Öhman har inte nöjt sig med att beskriva hur lärare rent praktiskt förhåller sig till en förändrad syn på beröring och vilka konsekvenser det kan få. Tillsammans med Ann Quennerstedt, biträdande professor i pedagogik vid Örebro universitet, har hon i en artikel i tidskriften Sport, Education and Society formulerat ett mer principiellt argument mot tanken att lärare inte ska röra barn.

Beröringsförbudet i engelskspråkiga länder motiveras ofta ytterst i FN:s barnkonvention – barn har rätt till skydd mot övergrepp. Det har Marie Öhman naturligtvis inga invändningar emot, men hon påpekar att barn enligt samma konvention även har rätt till utbildning som syftar till att de ska utveckla sin fulla fysiska, psykiska och sociala potential. De svenska idrottslärarnas tre argument för beröring gör hon till sina, och pläderar utifrån dem för att lärare måste röra sina elever för att de ska få bästa möjliga utbildning och kunna utvecklas så långt det är möjligt.

Marie Öhman är medveten om att det kan finnas invändningar mot resonemanget att barn har lika stor rätt till beröring som till skydd. Det låter bra så länge barn behandlas väl – men skulle även kunna vara ett perfekt försvarstal för en misstänkt pedofil.

– Jag bara väntar på kritiken att jag öppnar alla dörrar för dem som kladdar på barn. Det vill jag naturligtvis inte. Men vi kommer ändå inte åt dem som begår övergrepp genom att förbjuda beröring i skolan. Det går inte att förhindra dåliga människor att göra dåliga saker genom att förhindra goda människor att göra goda saker.

Men hur ska då lärarna i idrott och hälsa bete sig i praktiken? Lärarna i undersökningen gjorde på olika sätt. Några tog tjuren vid hornen och sa till klassen att ”jag vet att beröring kan vara känsligt men nu ska vi hoppa trampet och jag kommer att ta emot er så ni inte slår ihjäl er”. Andra vill inte väcka den björn som förhoppningsvis sover och rör därför eleverna som de alltid gjort, utan att prata om det.

Marie Öhman säger att det inte finns något entydigt svar på vad som är bäst.

– Det är nog från person till person och från klass till klass. Det viktiga är att idrottslärare står upp för att beröring är en naturlig del av ämnet, som faktiskt handlar om kropp och rörelse. Det gäller bara att ha fingertoppskänsla och vara så professionell att man vet var gränsen går mellan en bra och en dålig fysisk beröring.

Sten Arndt

I sin skuggbudget satsar Moderaterna tio miljoner kronor på att fritidshem ska bygga upp idrottsföreningar, med hjälp av Skolidrottsförbundet och ett antal konsulenter runt om i landet. Kritiker menar att förslaget inte löser huvudproblemet med för stora elevgrupper och för få lärare.

Moderaterna vill sätta fokus på rörelsens och idrottens betydelse genom att satsa på fritidshemmen som de menar har ”en fantastisk potential”, i och med att nästan alla av framför allt de yngre barnen går på fritids.

Idrottskonsulenterna ska hjälpa den ordinarie personalen att dra i gång idrottsföreningar på skolorna, men längre fram är tanken att barnen själva ska hålla i aktiviteterna.

Fritidsläraren Line Isaksson är ledamot i förbundsstyrelsen i Lärarförbundet och arbetar på Runnerydsskolan i Nässjö. Hon menar att samarbeten med föreningar är bra, att det finns på många håll redan nu och att det är glädjande ”att man börjar prata fritidshem”, men att politikerna måste börja lyssna på professionen. Nu.

– I dag finns det många fritidshem runt om i landet som inte har möjligheter att nå upp till skollagens krav, läroplanens intentioner eller vad uppdraget säger ska göras. På grund av att man har för stora elevgrupper och för få lärare. De basala behoven måste tillgodoses. Det är där man måste börja, ingen annanstans, säger Line Isaksson som flikar in att det redan finns i fritidshemmens uppdrag att ha ett aktivt rörelseliv och att erbjuda olika meningsfulla aktiviteter, samtidigt som det är mycket annat lärande som ska ske.

Moderaternas idrottspolitiska talesperson, Saila Quicklund, understryker att förändringar måste ske i dialog med fritidslärarna, men att hon ser de tio miljoner kronorna som ett resurstillskott och satsningen på idrottskonsulenter som att det kommer in ett vuxenstöd till på fritidshemmen.

Per Ånell är generalsekreterare på det politiskt obundna Skolidrottsförbundet. Han poängterar att förbundet inte ligger bakom det politiska förslaget och att han är medveten om att det kommit kritik från lärarhåll, att det är annat som behöver göras på fritids.

– Vi säger inte emot det, men om vi skulle få uppdraget skulle vi givetvis försöka genomföra det så bra som möjligt, i samarbete med pedagogerna så klart. Det är inget tvång, det är ett erbjudande, för att utveckla idrottsverksamheten på fritids, säger Per Ånell.

Han menar att en skolidrottsförening, helt utan elittänkande, som drivs av barn och unga, också fungerar som utbildning i föreningskunskap och demokrati och att integrationen kommer naturligt.

I ett mejl konstaterar Helena Paues, som är idrottsministern Gabriel Wikströms pressekreterare, att det är positivt att alla barn och unga får möjlighet att röra på sig. Hon hänvisar till både hälso- och demokratiperspektivet och nämner att idrottsrörelsen får 197 miljoner kronor för 2016: ”För att bland annat främja möjligheterna att hålla tillbaka avgifter och andra kostnader i idrotten.”

Ofta kostar det pengar att vara med i en skolidrottsförening, upp till femtio kronor för ett läsår, men då kan barnet ägna sig åt fem aktiviteter i veckan, som Per Ånell uttrycker det. Line Isaksson motsätter sig ändå avgifter och hänvisar till att skolan inte ska kosta pengar. Per Ånell å sin sida tycker att skolidrottsföreningar hör till idrottsrörelsen och inte till skolorna. Det är valfritt att gå med, något som kräver en aktiv handling.

Moderaternas skolpolitiske talesperson, Camilla Waltersson Grönwall, är väl medveten om att det är ett område som inte varit prioriterat politiskt, inte av Moderaterna heller. Satsningen på idrott på fritids hör ihop med partiets långsiktiga mål att få en egen läroplan för fritids, mindre barngrupper och en högre andel pedagogutbildad personal.

– En del av fritidslärarna ger inte vårt förslag en chans, men idrottskonsulenterna skulle faktiskt innebära hjälp och stöd för dem, säger Camilla Waltersson Grönwall.

Fritidsläraren Line Isaksson tycker, precis som Moderaternas skolpolitiske talesperson, att fritidshemmet är en outnyttjad resurs och skulle kunna bidra till så mycket mer i elevernas utbildning.

– På många ställen är det i dag bara förvaring. Rektorer och andra kollegor har alldeles för lite erfarenhet och kunskap om vad fritidshemslärande är och vad det kan vara. Det handlar om att utveckla det lärande som finns, den potential som finns. Det måste finnas duktiga lärare som hjälper eleverna i de demokratiska processerna, det behövs för att exempelvis få en bra föreningsverksamhet, menar Line Isaksson.

Martin Röshammar

Skolinspektionen riktar allvarlig kritik mot cirka hälften av de 30 idrottsgymnasier myndigheten granskat. Elever som presterar under medel blir illa behandlade.

– Ett sådant agerande eller förhållningssätt stämmer inte överens med varje människas lika värde. Det är det vi reagerar emot i de här besluten, säger Gunnar Olausson, chef vid Skolinspektionen i Linköping, som är den enhet inom myndigheten som ansvarar för granskningen av idrottsgymnasierna, till Ekot.

Idrottsgymnasierna får godkänt vad gäller undervisning. Det är i idrottsverksamheten som arbetet mot kränkande behandling brister.

Enligt Ekot är det vanligt att rektor inte får ta del av elevernas berättelser när de kontaktar vuxna på skolan om att de blivit kränkta. Skolinspektionen kritiserar även flera skolor för att tränare uppmuntrar olämpliga beteenden. Till exempel har förlorarna i hockeymatcher fått knyta upp vinnarnas skridskor och hämta mat till dem.

– I någon mening kanske man får bli lite förvånad att sådant här fortfarande lever kvar och förefaller ha en stark ställning i idrottsvärlden. Det är lite av ett mönster. Elitsatsningar och sådana här saker som skapar utstötning och sortering, säger Gunnar Olausson till Ekot.

Lotta Holmström

Tiden som försvann är på väg tillbaka med råge. Frågan är vad ännu fler timmar skulle innebära för ämnet idrott och hälsa.

Efter att ha legat relativt stabilt sjönk ämnets timantal 1994. Men det fanns ingen uttalad tanke om att idrott och hälsa inte längre var lika viktigt. I själva verket ville dåvarande regeringen ge mer flexibilitet till skolorna i den anda som rådde efter kommunaliseringen. Mer individualiserad undervisning skulle öka kunskapsresultaten. Flera ämnen blev därför av med timmar till fördel för elevens val som infördes vid sidan av skolans val.

– Det fanns säkert någon slags tanke om att det också kunde bli en förstärkning av tid till idrott och hälsa, säger Suzanne Lundvall, forskare och lektor vid Gymnastik- och idrottshögskolan.

Men det visade sig vara ohållbart att ämnets tid minskades samtidigt som den nya kursplanen innehöll mer hälsoteori vid sidan av den fysiska aktiviteten. Timantalet ökades därför till dagens 500 vid millennieskiftet.

Nu diskuterar politiker från båda partiblocken att ge ämnet ytterligare 100 timmar. I våras deltog Suzanne Lundvall i riksdagens öppna utfrågning om idrott och hälsa i skolan. Hennes uppfattning är att politikerna reagerar på forskningsrön om effekter av stillasittande och att fysisk aktivitet kan bidra till höjda skolprestationer.

Kent Andersson, idrott och hälsa- och matematiklärare på Alléskolan i Hallsberg och fackligt aktiv sedan 1980-talet, deltog också i utfrågningen. Han tror att partierna vill öka timantalet av olika skäl. Utöver de anledningar Suzanne Lundvall lyft fram tror han att vissa politiker ser fysisk aktivitet som ett sätt att minska sjuktalen i framtiden.

– Och för andra kan bevekelsegrunden vara av mer idrottslig karaktär, säger Kent Andersson.

Än är det inte klart att ämnet får mer timmar. Ett alternativ är att det blir mer fysisk aktivitet utanför ämnet. Enligt utbildningsdepartementet ska regeringen och alliansen föra samtal om saken.

Kent Andersson hoppas att ämnet får fler timmar för elevernas skull. Därför vill han se timmarna på högstadiet så att det blir ett till pass i veckan. Om de portioneras ut över hela skoltiden med kanske tio minuter längre lektioner märker eleverna inte någon skillnad, tror han. Dessutom skulle större antal lektioner öka behovet av nyanställningar medan en utportionering av tid sannolikt skulle läggas på befintliga lärare.

– Det kommer att vara svårt att hävda att det inte ska ingå i tjänsten, säger Kent Andersson som anser att många har tillräckligt pressade scheman redan i dag.

Linda Månsson är en av dem som har känt sig stressad. Hon har det senaste året haft 1 170 minuter undervisning i veckan fördelat på 13 lektioner som lärare i idrott och hälsa i årskurs 1–6 på två skolor i Simrishamn.

– Det är väldigt intensiva dagar. Efter lektionen är det ju efterarbetstid och förberedelse inför nästa lektion. Jag hinner inte ta någon rast och jag hinner inte heller alltid göra anteckningar, säger hon.

Hon har inte hunnit reflektera över en eventuell utökning av ämnet.

– Det är bra med mer undervisning eftersom det ger bättre betygsunderlag. Det behövs mer tid för alla moment.

Sebastian G Danielsson

90 minuter. Så långa är Carola Lindbergs lektioner. – Här har vi idrott och hälsa, inte idrott och stress, säger hon.

Ska vi gåen och en halv mil? Med ryggsäck?!

Osman Jeylani spärrar chockat upp ögonen när Carola Lindberg, lärare i idrott och hälsa, berättar om den hajk eleverna ska ge sig ut på. Men han har gott om tid att smälta beskedet. Hajken är inte förrän i början av höstterminen och det är fortfarande några veckor kvar av vårterminen, även om de kyliga vindarna utomhus säger annat.

Under dagens lektion ska åttorna på skolan Prolympia i Umeå lära sig skapa en packlista och packa en ryggsäck. De 24 eleverna är samlade på bänkar framför en whiteboardtavla i idrottshallen. Carola Lindberg besvarar Osman Jeylanis utrop över vandringens distans genom att förklara att friluftsliv är en del av undervisningen och genom att beskriva kunskapskraven.

Eleverna får veta att orten Agnäs som de ska utgå från ligger några mil utanför Umeå. Alla nior ska vandra en och en halv mil, tälta och sedan paddla två mil tillbaka längs älven dagen efter. Ett vildmarksäventyr som kräver förberedelser, samarbete och engagemang.

– Ni ska också förbereda er praktiskt. Förutom packlistan ni ska göra i dag får ni gå med packningen cirka fem kilometer runt Nydalasjön innan sommarlovet, säger Carola Lindberg.

En spänd förväntan sprider sig i gruppen och snart haglar frågorna. Vilken buss är det till Nydalasjön? Får vi sovmorgon? Måste man kunna orientera? Vad får vi till middag på vandringen?

Carola Lindberg svarar lugnt och metodiskt. Vet ej exakt bussnummer. Lite. Ni måste kunna läsa karta. Pulvermos och köttbullar.

Ludvig Andersson suckar högljutt över det sistnämnda.

– Vad hade du tänkt, ta med dig tre kilo potatis och skala den, frågar Carola Lindberg skämtsamt.

Sedan delar hon in dem i grupper om fyra eller fem elever som kommer att skickas iväg med olika starttider under vandringen. Kommande tjugo minuter ska de diskutera fram vad som behövs i packningen och vad som är rimligt att ha med sig.

Eleverna samlas i grupperna och börjar spåna. Det pratas sovsäck, kudde, regnkläder och trangiakök. Carola Lindberg går runt, svarar på frågor och ger tips. När hon närmar sig Sofi Lundbergs grupp dyker farhågan upp om att det inte kommer att finnas någon toalett. De får veta att det finns utedass.

– Det är ännu värre! tycker Wilma Kröger men får snart annat att tänka på när gruppen får höra att mobiltelefonerna måste lämnas hemma då syftet är att umgås.

– Men man kanske vill fota ju … suckar Casper Sjöström.

Det har gått drygt en halvtimme sedan lektionsstart när alla åter samlas för att diskutera vad de skrivit ned. Hade det varit en 50-minuterslektion hade det börjat bli lite väl bråttom att både hinna med det och visa hur en ryggsäck ska packas. Men det här passet är 90 minuter långt – det återstår en hel timme.

På högstadieskolan Prolympia har alla elever två lektioner i idrott och hälsa à 90 minuter i veckan, plus en extralektion som är en del av elevens val eftersom skolan har en tydlig idrottsprofil. Den långa undervisningstiden är möjlig då skolor får minska antalet timmar i timplanen för ett annat ämne eller en annan ämnesgrupp med högst 20 procent för att lyfta ett annat. På Prolympia har bild, musik, slöjd och hem- och konsumentkunskap skurits ned till idrott och hälsas favör.

Carola Lindberg minns hur det var när hon arbetade på skolor med 50, 55 och 60 minuters lektioner.

– Då var det otroligt mycket stressigare och man fick inte med alla bitar på samma sätt, säger hon.

På utomhuslektioner begränsade hon ofta undervisningen till skolans område, i stället för att som nu för tiden ge sig ut i skogen och hitta på saker. När det var friluftslivslektion hann hon visa upp hur man sätter ihop ett stormkök, men det var inte säkert att alla eleverna fick pröva själva. Vid lagsport hann Carola Lindberg inte köra lika många övningar, det blev oftast en färdighetsövning och sedan fick eleverna spela. Nu finns det tid för alla moment.

– Säg att vi har en racketlektion. Då hinner de ha en ordentlig uppvärmning och träna teknik, till exempel olika grundslag. Det finns också tid för olika typer av spelövningar och de hinner spela. Sedan hinner de också stretcha, avsluta och samtala om vad de har lärt sig.

Reflektion är en viktig del av Carola Lindbergs undervisning och hon har tid att låta diskussioner breda ut sig. Under dagens lektion blir det till exempel samtal om vilka material som torkar snabbast, hur man kan lägga en plastpåse i skon om man inte har vandringskängor och fördelen med dunplagg, att de kan tryckas ihop för att ta mindre plats.

För att kunskapen om packning lättare ska fastna har Carola Lindberg tagit med sig ryggsäckar fyllda med saker hemifrån.

– Jag tänker lägga ut en massa grejer här, så får ni värdera. Vad ska man ha med sig eller inte? säger hon och lägger sedan ut allt möjligt på golvet framför eleverna.

Kåsor, klättersele, halsduk, isdubbar, termos, liggunderlag, yllestrumpor, necessär, solskyddskräm, myggmedel, smink, diskmedel, bananfodral. 70-litersryggsäcken tycks ha djupet av en brunn.

– Har du packat allt det där för att ha den här lektionen? säger Ludvig Andersson häpet.

Snart kommer förslagen på saker som ska bort.

Matilda Molander tycker fotbollsskor känns onödigt, Jakob Messinger vill ta bort schampot eftersom det inte finns någon dusch och Elias Persson Engström tror inte att ishackan behövs i augusti. Alva Rubertsson tycker att de kan skippa blusen.

– Men tänk om det är något schysst party på kvällen då? säger Carola Lindberg och skrattar.

Tiden går fort och när hon även har visat upp olika typer av ryggsäckar har det gått en timme av lektionen. Då är det fortfarande ett moment kvar – genomgång av hur man packar en ryggsäck.

– Hade jag haft en 50 minuters lektion hade jag inte hunnit sprida ut grejer på det här viset. Jag hade visat dem en komplett packlista, men de hade inte hunnit tänka igenom varför man ska ha med sig de här sakerna, säger hon.

Möjligtvis hade man kunnat dela upp lektionen på två undervisningstillfällen, men då hade eleverna inte fått samma känsla av helhet, menar Carola Lindberg.

En annan fördel med längre lektioner är att hon ser alla elever under ett och samma tillfälle.

– Nu hinner jag gå runt och ge formativ bedömning till alla.

Med så pass långa lektioner finns det inte heller möjlighet att ha lika många elevgrupper som om lektionerna vore 50 eller 60 minuter, eftersom undervisningstiden tar upp en större del av arbetstiden. Nackdelen är att de långa lektionerna medför att det blir mindre tid över att planera undervisningen jämfört med andra skolor. Men eftersom Carola Lindberg inte har lika många elevgrupper blir det färre elever att bedöma, så i slutändan jämnar det nog ut sig, menar hon.

Foto: Johan Gunséus

Whiteboardtavlan täcks nuav en bild på en ryggsäck. Carola Lindberg ritar upp att sovsakerna bör packas i botten, ombyte i mitten, mat och stormkök över det och liggunderlag högst upp. Hon visar även var de tunga sakerna bör ligga för att ge ryggen minsta möjliga belastning. Frågorna blir allt färre ju längre tid som går och det märks att elevernas engagemang börjar mattas av. Oftast varvas teori med någon aktivitet, men i dag har eleverna inte ens behövt byta om.

– Det här är ju en tuffare lektion att ha i 90 minuter, det är mycket spring i benen. Och så har jag haft matematik innan med gruppen så de är nog ganska trötta på mig, säger Carola Lindberg.

Sebastian G Danielsson

Det är inte självklart att mer praktiska ämnen är lättast att börja med för nyanlända elever. Några kan ha mycket begränsad erfarenhet av till exempel idrott och matlagning.

Lektioner i hem-och konsumentkunskap, idrott och hälsa och andra mer praktiska ämnen är de som nyanlända elever ofta först får vara med på i sina ordinarie klasser. Det kan bero på en föreställning om att ämnena är mindre beroende av att eleverna kan svenska, menar Andrés Brink Pinto, som är utredare på Skolinspektionen.

– På ett sätt kan man förstå det här men samtidigt är det ämnen som har en specifik terminologi och pedagogisk tradition som inte är så självklar att förstå. Den som kommer från en annan del av världen kanske aldrig har varit med om organiserad idrottsundervisning, säger han.

Samverkan mellan olika lärargrupper och kartläggning av elevernas tidigare erfarenheter är avgörande för att inkludering av nyanlända ska fungera. En granskning, som Skolinspektionen gjorde förra året, visar att ingen av de tio besökta skolorna genomförde tillräcklig kartläggning för att anpassa undervisningen till elevernas skiftande behov.

– Har man lagat mycket mat så är det så klart enklare att komma in i ämnet hem- och konsumentkunskap. När man har förståelse för vad det innebär att skära och mäta så är det kanske lättare att erövra de svenska begreppen för detta. Men har eleven inte den här erfarenheten med sig blir det förstås svårare att komma in i ämnet, säger Andrés Brink Pinto.

Idrott och hälsa är speciellt då läraren ibland är långt borta från eleverna när de rör sig över stora ytor eller när de byter om. Här finns risk för att nyanlända och andra elever kan bli utsatta.

– Det är inte fel att nyanlända elever först får pröva på idrotten eller hemkunskapen men man måste se till att eleverna inkluderas. Till exempel har jag träffat idrottslärare som valde bort innebandy till förmån för volleyboll där fler hade förkunskaper.

I Skolinspektionens granskning finns ett tydligt budskap från de nyanlända eleverna. ”De vill så snabbt som möjligt in i gemenskapen med jämnåriga kamrater och ta del av kunskaper i alla ämnen.”