Lärarnas Nyheter

Vad har triathlon, bowling och fotboll gemensamt med datorspel? Det mesta, menar Daniel Wernegren, lärare på Arlandagymnasiet.

Dricka joltcola, spela datorspel och vara uppe hela nätterna. Nä, inget av det är utmärkande för Daniel Wernegrens e-sportelever.

– Precis som vilken aktivitet som helst är e-sport något du kan välja att sysselsätta dig med informellt som en lek, eller formellt och mer proffsigt. Du kan ringa några kompisar och spela fotboll eller basket för att det är kul. Men du kan också bestämma dig för att bli riktigt bra och sluta lämna saker åt slumpen, säger han.

Förra året kombinerade omkring 7 500 unga sin gymnasieutbildning med en satsning på mer klassiska idrotter som fotboll, triathlon eller ishockey. I höstas dök de första e-sportutbildningarna upp på Arlandagymnasiet och Voxnadalens gymnasium i Ovanåker. Till nästa termin drar bland annat Falun, Norrköping och Sundsvall i gång. På Arlandagymnasiet, som sedan tidigare erbjuder bland annat amerikansk fotboll och simning, sitter sju elever och spelar datorspel på skoltid.

De går antingen teknik- eller det estetiska programmet. Och för att komma in krävs först och främst tillräckliga betyg, förklarar Daniel Wernegren. Arlandagymnasiet har också en särskild antagningsprocess där de sökande skriver en presentation av sig själv och skickar in ett filmklipp av sitt spelande.

– Alla som går här är rankade högt inom sina spel. Men att bli elit är något helt annat. Vi har handbollsspelare på våra andra utbildningar som är riktigt grymma, men att komma upp på elitnivå är att passera ett mycket litet nålsöga. Det är samma sak inom e-sport, säger Daniel Wernegren.

Datorspel har varit en hobby sedan tidig ungdom för svensk- och engelskläraren Daniel Wernegren. Det underlättar i den nya rollen som pedagogiskt ansvarig för e-sportutbildningen, förklarar han.

– Men mest av allt krävs en förståelse för hur man lär sig saker och hur man som lärare kan utnyttja elevernas intressen för att få dem att komma vidare.

Vad lär de sig förutom att spela bättre?

– Allt från spelteori till fysträning och yoga. Vi har en helhetssyn på hälsa och vill att detta ska vara en idrottsutbildning som vilken som helst.

Linus Hellerstedt

Utan hälsa har man ingenting, brukar Mikaela Goldkuhl säga till sina elever. Själv får hon energi på isen och av att klättra i träd.

Vad är din drivkraft?

– Känslan av att finnas där för eleverna och få vara en person som de kan vända sig till. Att få lära elever nya saker och det som är kärnan i ämnet idrott och hälsa – att lära sig tycka om sig själv. Det handlar om att lära känna sin kropp och lita på sin fysiska förmåga. Jag brukar säga till mina elever att idrott och hälsa är det viktigaste ämnet i skolan. För utan hälsa har man ingenting.

Du har tagit fram ett undervisningsmaterial om isvett. Kan du berätta?

– Det kan användas inne i salen. En övning är att trampa på tjockmatta för att träna benstyrka. Vid stationerna har jag lappar med fakta om isvett. Det är till exempel att man ska ringa 112 vid fara, att kärnisen bör vara minst tio centimeter och vid vilka områden som isen kan vara svagare.

Övar ni livräddning i isvak?

– Problemet här i Stockholmstrakten är att det har varit så milda vintrar på senare år att det inte har gått. Men så klart vore det bäst att få öva på riktig sjöis. Man kan också ha en is på skolgården där man kan träna att sig på att åla och använda sig av förlängda armen.

Hur är intresset bland eleverna?

– Bland simmarna är intresset stort. De tycker om allt som har med vatten att göra. När vi har iskunskap och talar om vikten av att kunna rädda någon, stabilt sidoläge och andra saker så väcks intresset hos de flesta.

– Jag jobbar i ett område där en del av eleverna aldrig varit på en naturis medan andra är scouter och åker långfärdsskridskor. Så de här lektionerna är viktiga för alla.

Hur hämtar du energi på fritiden?

– Genom att umgås med min familj. Genom att läsa och genom att göra ingenting. Pausa.

– Men jag tycker också om att resa. Under jullovet reste jag och min man runt i Chile och Peru. Jag tycker också om att vara ute i skogen, klättra i träd, simma. Jag lever väldigt mycket ett lärarliv så det är viktigt att inte glömma bort det andra och att få miljöombyte. Idrott och hälsa är ett ämne där det syns tydligt om eleverna mår bra eller dåligt och det blir naturligt att ha en dialog med sina elever. Det kan leda till att jag oroar mig mycket för vissa.

Vilken yrkesfråga tycker du är viktigast?

– För mig är det viktigt att det finns tid för återkoppling, både i grupp och enskilt, i det vi gör som lärare. Arbetsmiljön, hälsa och friskvård är också viktiga så klart. Många lärare är stressade och man behöver ibland kunna bromsa.

Har du tillräckligt med tid för planering?

– Jo, oftast har jag det. Men under friluftsperioderna kan det vara stressigare.

Vad gör du om tio år?

– Då känner jag mig mer trygg i mig själv. Jag arbetar som lärare men har kanske både idrott och hälsa samt NO där jag är behörig.

Björn Andersson

Daglig pulsträning tränar inte bara hjärtat. Forskning visar att det också är bra för hjärnan. På Vammarskolan har det lett till att fler elever får godkända betyg.

Foto: Peter Holgersson

Åttorna i Valdermarsviks enda högstadieskola är tidigt ute trots att det är måndag morgon. Med vana händer spänner de på sig sändaren som ska bäras under pulspasset. Idrottsläraren Mike Andersson laddar upp rätt klass på sin surfplatta och snart kan alla se på skärmen vilken puls de ligger på.

– I dag kommer vi att jobba med ett valfritt pass, säger Mike Andersson till gruppen.

Snart löps det koordinationsbanor, spelas badminton, basket och fotboll. Alla elever vet precis vad det handlar om; att ligga på en puls över 65 procent av sin maximala kapacitet. Det är då signalproteinet BDNF bildas i hjärnan och man får effekter som att fler hjärnsynapser bildas, nya hjärnceller byggs upp och man får ett ökat skydd av existerande celler.

– Vi började med den här träningen i höstas, säger eleven Molly Karlsson i en minipaus under badmintonspelandet. Nu är vi mer som en grupp och känner bättre sammanhållning. Jag tror också jag kommer ha nytta av träningen som vuxen.

När klassen började i höstas gjorde Mike och hans kollegor ett beep-test på eleverna för att kunna hitta var och ens maximala puls. Dessa värden har sedan matats in i dataprogrammet och under lektionerna ser eleverna vilken belastningsnivå de ligger på i realtid.

– Det är väldigt rättvist, förklarar Mike Andersson. Träningen är oberoende av om man är lite överviktig eller en vältränad hockeyspelare. Jag kan följa varje elevs historik över en längre tid och se vilka olika pulszoner han eller hon befunnit sig i. Eleverna har också inlogg till sina egna uppgifter och kan se dem tillsammans med sina föräldrar.

Foto: Peter Holgersson Språkläraren Daniel Hermansson har tagit plats uppe på en plint och matar ut bollar i en variant av rundbadminton. Tempot ska vara högt och eleverna som köar för att komma i spel hoppar eller springer på stället. Dataprogrammet är utformat så att eleven får en digital medalj efter tio minuters arbete på en nivå över 65 procent.

I slutet av lektionen får de som valt att spela fotboll extra gnuggning på en repstege som är till för koordinationsövningar.

Så är det dags för utvärdering efter fyrtio intensiva minuter.

– Det kanske inte är så att ni som spelat badminton når rätt pulszon i dag, säger Daniel Hermansson. Då måste ni själva ta initiativ och till exempel köra knäböj under den vila som uppstår. Glöm heller inte att det ligger hopprep utlagda!

Idén föddes i löparspåret. Daniel Hermansson var ute och joggade tillsammans med kollegan Mats Nahlbom och började diskutera John J. Rateys bok Spark! Han är en amerikansk professor i psykiatri och känd för sin forskning kring hjärnan som en muskel som kräver träning för att fungera väl.

– Idén var att börja med en klass för att sedan bygga ut, berättar Mats Nahlbom. Just nu deltar en årskurs 7, två årskurs 8 och en frivillig grupp i årskurs 9. Men vi vill egentligen inte ha frivillighet. Då händer det att de som har störst behov väljer bort träningen.

Lärarna i Valdemarsvik har valt att fokusera på den akademiska framgången genom pulsträning. Det går också att fokusera på förbättrad hälsa.

Foto: Peter Holgersson

– I den årskurs som lämnade oss i våras gick samtliga ut med fullständiga betyg i alla ämnen förutom en elev i ett ämne, säger Mats Nahlbom. Det är unikt i en så liten ort med brukskaraktär och stor utflyttning.

Lärarteamet i Valdemarsvik samarbetar bland annat med GIH i Stockholm. Där arbetar Maria Ekblom som är docent och forskare i neurovetenskap.

– Det finns studier som tyder på att ungdomar får bättre mentala förmågor när de tränar, säger hon.

Ett exempel är en forskningsstudie från Naperville i USA som visar att elevernas resultat i matematik och engelska ökar med upp till 40 procent efter pulsträning.

Varför och hur den mentala förmågan ökar är dock mer oklart, förklarar Maria Ekblom. Det kan vara allt från att eleven får en positivare självbild till att hjärnans anatomi och fysiologi verkligen påverkas. Djurförsök tyder på att det handlar om en indirekt effekt av att man förbättrar kärlhälsan, men även på att konditionsträning tycks trigga frisättning av så kallade neurotrofiska substanser. Dessa påverkar hjärnans benägenhet att lära nytt, enligt henne.

Den som lever i tron att svenska skolungdomar helst blippar på mobilen och gräver i chipspåsen verkar ha fel. Eleverna har varit väldigt positiva, fortsätter Mats Nahlbom. Kollegan Daniel Hermansson fyller i:

Foto: Peter Holgersson – När vi började projektet hade vi ett föräldramöte där vi rustat oss till tänderna med argument mot tveksamma föräldrar. Inte en enda kom med ett motargument till vår idé.

Klass 8B förpassar sig till språksalen där Daniel Hermansson tar emot för engelska. Nu är det en bra tid för inlärning. Hjärnan anses som mest elastisk och mottaglig inom två timmar efter fysisk aktivitet.

– Vi ska jobba med att göra en summary av den text ni skrev förra lektionen. Ta bort onödiga ord och korta ned, jobba två och två, instruerar han.

Men innan det jobbet börjar är det dags för en liten ”brain break” som helt enkelt är koordinationsövningar i olika former för att riktigt vässa hjärnan.

Det nya arbetssättet på Vammarskolan har också skapat ett stort intresse hos andra skolor.

– Jag tror säkert att vi haft 30–40 olika skolor här på studiebesök, säger Daniel Hermansson. Ibland får vi säga nej för att skapa arbetsro för våra elever.

Jörgen Cardell

Många niondeklassare vet vad de ska göra för att må bra – men en del lyckas ändå inte leva så. Därför bör hälsoundervisningen se olika ut för olika elever, menar idrottsläraren Annika Ahlberg.

Varför har du studerat just hälsodelen av ämnet idrott och hälsa?

– Den är mindre tydlig och konkret än idrottsbiten. Som lärare tycker jag att det är lite klurigt att veta hur hälsoundervisningen ska bedrivas för att engagera eleverna.

Så vad är det du har gjort?

– Det kändes naturligt att vända sig till eleverna för att få veta hur de tänker. Jag frågade 69 niondeklassare vad de menar med hälsa och vilket förhållningssätt de har till den egna hälsan. Svaren har jag sedan kopplat till undervisningen, för att den ska kunna bli bättre.

Vad säger eleverna att hälsa är?

– Vad gäller det rent fysiska talar de om nyttan av träning, bra kost, vila, att vara utomhus, att undvika det som är ohälsosamt och att inte stressa. Psykiskt tycker de att det är centralt att tro på sig själv och att hitta aktiviteter som passar just dem. Till det sociala hör att ha vänner och få stöd av familjen. De ger mogna svar och deras kunskap är över lag mycket god.

Vad har de för förhållningssätt till den egna hälsan?

– De flesta, men inte alla, kan sorteras in i tre grupper: de pressade, de trygga och de spontana.

– De pressade känner att tiden inte räcker till. De vill lyckas i skolan, ha en snygg och vältränad kropp och vara populära. De har svårt att slappna av och tycka att de duger. Mellan raderna kan jag läsa att deras självbild inte är så god. En säger att det är svårt att vara bäst i allt, och så är det ju.

– De trygga tycks också vara mycket studiemotiverade, men de har metoder för att hantera tillvaron så den inte går över styr. De har bättre självkänsla och är nöjda med sina prestationer och hur de har det.

– De spontana är den minsta gruppen. De gör det de känner för och så är det inte mer med det. De är nöjda. Hälsan bara funkar.

Vad får den här splittrade bilden för konsekvenser för undervisningen?

– Det kan vara bra att individualisera den, bland annat utifrån elevernas självbilder. Till exempel kan det paradoxalt nog ibland vara bättre att inte ge pressade elever mer detaljerad kunskap om kost och träning. Det blir bara ytterligare en sak för dem att hänga upp sig på och få ångest av.

Hur ska lärare göra?

– Det skulle jag gärna vilja veta! Det är lite lurigt hur man ska lägga upp och hinna med en individanpassad undervisning. Men ett sätt kan vara att skapa en dialog genom att be eleverna skriva ned sina tankar kring hälsa och vad de vill veta mer om. Då får de reflektera och lära känna sig själva – och läraren kan se vilken undervisning som behövs. Det vanligaste önskemålet bland eleverna i min studie är att få strategier för hur de olika hälsoaspekterna kan kombineras på ett balanserat sätt. För många är det också viktigt att diskutera rimligheten i olika hälsobudskap och skönhetsideal.

Sten Arndt

– Du Emma! Jag tror att du hatar mig... 

Detta var en kommentar som jag fick i början på läsåret. Först tappade jag fattningen och blev alldeles tyst. Hjärnan gick på högvarv, vad skulle jag svara? 

– Givetvis inte, men kanske är det dina egna känslor du ger uttryck för nu? svarade jag då. 

Tjejen blev tyst, ryckte på axlarna och gick sin väg. Kvar stod jag, tom och lite snopen. Hur kunde det bli så fel med den här eleven? Några gånger till hade jag klassen, utan att få tillfälle att prata med henne. Inför lektionerna hade jag ont i magen.

Så en vecka senare såg jag henne i korridoren, utanför mitt arbetsrum. Jag tog tillfället i akt och bjöd henne att följa med mig för ett samtal. Jag bad henne att berätta om sina drömmar och vad hon vill arbeta med efter gymnasiet. Hon berättade och hennes ögon glittrade. Hon vill hjälpa människor som har det psykiskt svårt. Efter det så var det ganska lätt att föra in samtalet på idrottslektionerna. Hon berättade om sina tidigare erfarenheter. Under hela sin skolgång hade hon inte varit särskilt aktiv på idrottslektionerna. Jag var den första läraren som hade pratat enskilt med henne om detta och hon var väldigt glad och tacksam över att hon fick berätta om sig själv. Vi kom överens om hur vi vill ha det på lektionerna och jag tror att vi båda lämnade samtalet med lättat hjärta.

Efter vårt samtal hade jag en riktigt bra helg. Inget mer ont i magen inför lektionerna med den här klassen. Klimatet på lektionerna blev positivt och trevligt. Jag förundras över hur ett enda samtal med en enda elev kan göra så stor skillnad med en hel klass. Arbetet som lärare handlar till stor del om att skapa relationer med våra elever. Först efter det kan vi börja undervisa. Jag har flera elever kvar att ha enskilda samtal med. Elever som jag ännu inte nått fram till och skapat en relation med. Jag är inte helt säker på att det alltid räcker med ett samtal, men det är definitivt en bra början.

Ämnet idrott och hälsa är förknippat med en massa känslor. Det är ett ämne som de flesta elever älskar eller hatar. Vi som idrottslärare är vana vid att våra elever har många upplevelser med sig i bagaget. Ofta är det positiva upplevelser av rörelse och motion. Men det finns vissa som har starka negativa känslor för vårt ämne. De har kanske fått utstå mobbning och hårda ord, bollar eller knuffar under lektionerna eller i omklädningsrum. Kanske har det hänt saker som inte syns utanpå? Oavsett vad som hänt eller inte hänt eleven tidigare i skolgången så kommer det att påverka undervisningen här och nu. Om vi som lärare fångar upp detta så tidigt som möjligt har vi en utgångspunkt att börja arbeta ifrån.

Emma Holström

… Musse Hasselvall, tv-profil och kampsportare som nyligen lett en serie om mobbning och som föreläst för idrottslärare om ruffie.

Ruffie är en slags brottning som utförs två och två. Varför tror du att den passar i skolan?
– Man får både samarbeta och kämpa mot varandra. Man gör det på ett roligt sätt, och jag tycker ibland att vi är lite rädda för kampen och försöker trycka ner den. Kampen bygger på förtrolighet och ärlighet, som jag tror är viktigt att öva.
Du har varit programledare i en serie från UR om mobbning. Är idrott och hälsa särskilt känsligt med risk för att bli retad?
– Det behöver inte vara så. I skolan var jag verkligen dålig på sport men jag blev inte retad. Idrotten i skolan är ändå ett ämne där det kan ske mycket mobbning, som i omklädningsrummen. Det finns också tillfällen att se hur illa det kan vara med mobbningen till exempel om eleverna ska välja lag.
I serien gör du upp med ditt förflutna som mobbare. Vad gjorde du i skolan?
– Jag har tyvärr gjort hela registret av vidrigheter. Fryst ut, mobbat, retat och slagit. Jag tyckte att programmet var ett bra tillfälle för mig att ta tag i det. Man måste se till sig själv och det är lite det serien handlar om. Det är därför som den heter Det handlar om dig.
I serien möter du dem som du har mobbat. Hur var det?
– Det var jobbigt men också väldigt utvecklande. De var tydliga utan att vara taskiga och utan att ta tillfället i akt att ge igen. Det var imponerande i min värld.
Har mobbning påverkat dig som vuxen?
– Som mobbare tar man nog mer utrymme än många andra. Det här mönstret kan jag ta med även nu som vuxen men absolut inte som förut. Jag kan nog ändå bli lite oskön om något inte stämmer på jobbet.
– När vi under inspelningen träffade en kille som beskrev mobbare så blev jag berörd av det. Han beskrev sådana egenskaper som jag ofta fick komplimanger för, som att jag tog för mig och vågade säga saker.
Kan den här serien påverka ungdomars attityder och beteenden?
– Ja, det tror jag verkligen då man känner väldigt mycket i serien. Vissa avsnitt är hjärtskärande, till exempel när en pappa berättar om sin son som tog sitt liv vid 13 års ålder på grund av mobbning.
Programmen tar upp medlöparna. Hur ser du på deras roll?
– Det är ett smart sätt att ta sikte på dem som ser på men inte gör något, eller som är med genom att skratta. Både mobbare och medlöpare måste se till sig själva och de kan göra skillnad.
– Jag tycker nog att det har varit lite löst kring hur man kommer åt mobbning i Sverige. När den mobbade flyttas till en annan skola blir det en dubbel bestraffning. Så hanterades mobbning även när jag växte upp.
Hur ska en lärare vara för att motverka mobbning?
– Man måste orka se och man måste våga ta i det. Det här tar väldigt mycket energi samtidigt som man ska sköta sina andra delar i jobbet. När det handlar om utfrysning kan det ske genom finlir som det är svårt att få syn på.

Björn Andersson

På Fredrika Bremergymnasierna arbetar 15 lärare i idrott och hälsa. De har eget lärarrum, samarbetar intimt – och så bjuder de varandra på frukost varje vecka.

Se dig omkringså fattar du direkt varför det här en skola man gärna vill jobba på som idrottslärare. Det säger Pasi Varonen som gör sitt femtonde år på Fredrika Bremergymnasierna, i Haninge kommun strax söder om Stockholm. Han syftar på löparbanorna, fotbollsplanerna, isrinkarna, de två idrottshallarna, simhallen, dansstudion, gymmet, dojon, boxningsringen och hälsostudion. Här finns allt en idrottslärare kan önska sig och det är en viktig förklaring till varför Pasi Varonen trivs så bra med jobbet. Men han har ett viktigt skäl till:

– Redan under min utbildning drömde jag om att få jobba på en skola med många kollegor. Det är inte så vanligt, men här är vi femton stycken! Vi samarbetar intimt med varandra hela tiden, berättar han.

Veckan för honom och för de andra lärarna i idrott och hälsa på Fredrika Bremergymnasierna startar med färska fullkornsfrallor, nybryggt kaffe och uppiggande diskussioner.

– På andra skolor har lärarna kanske ämneskonferenser ett par tre gånger per termin, men vi har det varje vecka – alldeles frivilligt, berättar Kalle Bergman, förstelärare och ämnesansvarig för idrott och hälsa.

För frukosten som de turas om att bjuda varandra på är i själva verket en ämneskonferens, en och en halv timma lång. Under angenäma former, men med noggrann dagordning och protokollförare gör lärarna alltifrån att diskutera fram nya teman för lektionerna och utveckla nya arbetssätt för eleverna att använda sin läsplatta eller bärbara dator till att förbereda för den kommande friluftsdagen.

– Peppar, peppar har vi aldrig haft några konflikter. Det betyder inte att vi alltid tycker samma sak. Tvärtom! Alla ska inte tycka som jag. Det ska vara högt i tak, saker ska stötas och blötas för att utvecklas, säger Kalle Bergman.

Han betonar att kollegiet i sin helhet besitter en otrolig kompetens och så drar de hela tiden nytta av varandras kunskaper, även om de inte har så mycket formellt samarbete.

– Vi deltar inte i varandras lektioner, har sambedömning eller så men vi har inga stängda dörrar hos oss. Vi hör och ser varandra. Vi ber varandra om råd: Hur skulle du bedöma det här momentet eller hur skulle du göra med den här eleven?

Tillsammans har de femton lärarna arbetat fram både innehåll och bedömningsgrunder för undervisningen, med utgångspunkt i gällande styrdokument förstås.

– Vi har strukturerat upp ämnet och skapat ett kursupplägg som består av sju centrala arbetsområden eller teman, som är gemensamt för alla klasser. Utöver det har varje lärare ett frirum. Där kan vi färga in arbetet mot examensmålen utifrån våra elever och vår egen person, förklarar han.

Mattias Lindahl som varit 2,5 år på skolan tycker att det är fantastiskt med så många kollegor.

– Det är underbart. Särskilt när man är ny. Jag har inte behövt hålla på så mycket med planering utan har i stället kunnat koncentrera mig på att utveckla min egen lärarroll och undervisning, berättar han när han lämnat frukostmötet och satt i gång dagens första lektion.

Det är femton elever från fordonsprogrammet som ska ha sin premiärlektion i skolans gym.

De ska få träna på pullovers, militärpress, axelpress, kickbacks, liggande tricepspress och en rad andra moment. De är taggade men först drar Mattias Lindahl ordningsregler och ritar streckgubbar på en whiteboardtavla för att visa hur muskler och leder hör ihop.

– Det gäller att alltid ha en stolt hållning i gymmet. Bröstet ut och ryggen rak, så minskar risken för skador, förklarar han.

Bra skor, rätt teknik och lagom tyngd på vikterna är också viktigt liksom att hålla ordning och ställa tillbaka vikterna efter sig. Några har inte bytt om. De ska inte vara med. De får inte vara med.

– När vi hade uthållighet som tema och de inte hade något ombyte då ”kunde de absolut inte vara med” men nu här i gymmet vill de gärna vara med, fast de inte har kläder med sig. Det får de inte. Det är för att de ska lära sig, säger han och föser samtidigt upp en av eleverna ur en av apparaterna.

Lite motsträvigt tar eleven i stället, efter Mattias Lindahls instruktioner, papper och penna för att följa och notera klasskamraternas ansträngningar och vilka muskelgrupper som de sätter i rörelse.

Ien annan delav den stora idrottshallen får den elev som varit sjuk och därför inte kan vara med på Pasi Varonens lektion i ultimate frisbee, sina instruktioner:

– Studera de andra, en och en. Kolla hur mycket de rör sig och hur de rör sig. Lite senare gör vi ett avbrott och då får du ge feedback till klasskompisarna.

Totalt kommer varje vecka flera tusen elever för att utnyttja de möjligheter som Torvalla idrottsplats och idrottshall ger. Tolv elever från teknikprogrammets tredje årskurs springer sig just nu svettiga i sina försök att fånga de vackert rödlysande diskarna som Pasi Varonen elegant singlar genom luften.

Kalle Bergman som sitter kvar i lärarrummet och administrerar berättar att idrotten alltid haft en stark ställning på den här skolan. Han om någon bör veta. Han gör sitt trettionde år på Fredrika Bremer. De senaste tretton som ämnesansvarig. Nu jobbar han med logistiken inför den kommande friluftsdagen. Tre klasser varje dag i flera veckor ska ge sig ut i naturreservatet och vandra, lära om allemansrätten och kanske njuta av stillheten och de vackra höstfärgerna.

När han beskriver skolan så är den trots sina träningsmöjligheter ganska lik andra skolor i Stockholms läns ytterområden. Skolor som slåss med knappa resurser och har elever från socioekonomiskt utsatta familjer. Elevernas frånvaro är ett stort problem också i idrott och hälsa.

Även om ämnet tillhör de populäraste på skolan så lyckas Kalle Bergman och hans kollegor knappast locka de elever som inte kommer till de andra ämnena heller.

– Nej, men för dem som kommer vågar jag påstå att många lyckas bättre i ämnet idrott och hälsa än i andra gymnasiegemensamma ämnen. Och studier har visat att fysisk aktivitet leder till bättre inlärningsförmåga. Vi tycker att idrott och hälsa är skolans viktigaste ämne. Som tur är har vi en skolledning som tycker som vi.

Därför har eleverna 75 minuter idrott och hälsa i veckan, under hela gymnasietiden.

– Det tror jag ingen annan gymnasieskola i landet har, säger han.

Till det ska läggas de tre friluftsdagarna när de gör sådant som inte ryms under lektionerna, som att paddla kajak i sjön Rudan, eller vandra i Tyresta nationalpark, laga lunch på stormkök och ta sig en titt i reservatets naturrum som avslutning.

På vägen lär sig eleverna saker som hör samhälls- och naturämnena till, men något regelrätt samarbete med lärare i andra ämnen har inte lärarna i idrott och hälsa.

– Jo, vi sitter alla med i arbetslagen för de olika programmen på skolan. Där möter vi de andra lärarna. En del av dem har varit imponerade, sagt vad ambitiösa ni är. Kanske har vi gett dem lite inspiration. Jag tycker att jag kan se att det börjar bli mer samverkan mellan lärarna i andra ämnen också. Vi har nog fungerat lite som modeller för andra skolor och för andra ämnen på vår egen skola också, säger Kalle Bergman.

Helene Lumholdt

Armhävningar med rullning, knäböj och samling vid tavlan för att lära sig nya ord. Global idrott förbereder nyanlända elever inför mötet med deras ordinarie klass.

Styrketräning – Tabataskriver idrottsläraren Magnus Wallenius med blå bokstäver på en liten tavla. Framför honom sitter drygt 20 elever. Några andas lite hetsigt då de redan har hunnit springa runt i hallen före lektionen. Andra har svårt att sitta still och är ivriga att komma i gång.

Men Magnus Wallenius behöver mer tid vid tavlan. Han förklarar varje övning, visar hur orden stavas och hur orden uttalas. Till sist utför han övningarna sakta framför gruppen. Han gör armhävningar och rullar runt ett varv på golvet så att nycklarna ramlar ur träningsbyxorna. Sedan visar han hur man gör sit-ups, skidhopp, knäböj och andra traditionella rörelser i ett fyspass.

Så är det dags för uppvärmning med löpning i hallen. Magnus Wallenius leder gruppen tillsammans med Omar Abdullahi Farah, som är social samordnare. Några inleder i sprinttempo och måste dämpas, men efter ett tag är ledet samlat i lagom takt.

Ungefär hälften av eleverna har skor och idrottskläder medan de andra springer barfota i sina vanliga kläder.

– En del har inte hunnit köpa idrottskläder och några glömmer också att ta med sig, berättar Omar Abdullahi Farah.

Vi är på Nybyggeskolan. Namnet känns passande då eleverna har kommit hit till Västerås för en ny framtid efter flera år under otrygga förhållanden. Några har upplevt krig och förföljelse, en del har kommit med sina föräldrar medan andra är ensamma.

En del i det nya livet är skolan och ämnet idrott och hälsa. Ett ämne som kan vara lätt att komma in i då det bygger mycket på fysisk aktivitet. Det är samtidigt en hel del utmaningar att kunna ta till sig undervisningen och alla begrepp. Därför har Nybyggeskolan börjat med lektioner i global idrott som en förberedelse för idrott och hälsa.

– Ämnet är mer än att härma och följa efter. Idrott och hälsa har till exempel speciella begrepp som är kopplade till kunskapskraven. Därför ville vi fem idrottslärare på skolan starta global idrott. Nu när vi har Omar med sin bakgrund och sina språkkunskaper så har vi fått chansen, berättar Magnus Wallenius, som är förstelärare i idrott och hälsa.

Omar Abdullahi Farah kom till Tyskland från Somalia när han var sex år och som tolvåring flyttade han till Sverige. Han minns att det var svårt att komma in i skolans alla ämnen.

– Idrotten var ett ämne som jag ändå kunde känna mig lite tryggare i. På den här skolan har jag så klart en fördel med nyanlända somaliska barn då jag pratar deras språk och kan vägleda dem, säger han.

I global idrottarbetar eleverna med samma moment som de andra klasserna i idrott och hälsa. Det underlättar för de elever som är med i både global idrott och i idrott och hälsa med sina hemklasser. De ska veta hur man gör i olika moment och känna till de specifika begreppen.

– Idrottsämnet betyder mycket för de här barnen. Det kan ge en gemenskap när de kommer till sina ordinarie klasser och får träffa nya vänner och prata svenska. Idrott är också viktigt efter skolan för dem som börjar i föreningar, berättar Omar Abdullahi Farah, som i vanliga fall är ensam ledare under lektionerna i global idrott.

Hur lång tid det tar innan en nyanländ elev kan vara med i idrott och hälsa varierar mycket. Hur mycket svenska eleven lärt sig är en viktig faktor.

– Elevens eget intresse för idrott och hälsa spelar också roll. När de nyanlända ska börja slussas in i sina hemklasser i olika ämnen avgörs av deras lärare i samråd med oss, berättar Magnus Wallenius.

Global idrott för nyanlända startade den här terminen. Det är lektioner på måndagar och torsdagar för eleverna från sexan till nian. Omar Abdullahi Farah tycker att det har börjat bra samtidigt som det finns flera frågor att jobba med.

Ett klassiskt problem är att förklara skillnaden mellan sport eller föreningsidrott och ämnet idrott och hälsa i skolan.

– Många av de här barnen har en bild av idrott och hälsa som att det bara handlar om fotboll och basket men det finns så mycket annat. Nu är vi inne i en period med orientering och då är det mycket att förklara med alla begrepp, kartan och hur man rör sig i skogen, säger han.

I orientering använder skolan mycket bilder för att visa till exempel en stig och olika slags skogar. Vinteraktiviteter är också något helt nytt för många nyanlända elever.

– Skridskoåkning innebär stora utmaningar men det är det även för många barn som är födda i Sverige. Vi tar det successivt, berättar Magnus Wallenius.

När det gäller simning får de nyanlända eleverna från första dagen berätta om de kan simma eller inte. De som behöver erbjuds extra simskola.

– Vi har blandade grupper med flickor och pojkar i simning. Det fungerar i stort sett alltid bra. Men om det inte fungerar så löser vi det individuellt, berättar Magnus Wallenius.

Ahmed Abdi, 12 år, har lärt sig att simma. Men nu snurrar han varv efter varv på golvet mellan varje armhävning.

Han hinner också med att skoja med sina kompisar på globala idrotten.

– Idrott är roligt. Jag har bott i Sverige i tre år och går i min klass i slöjd, idrott och när man lagar mat, hemkunskap. Allt är roligt här, säger han.

Sarin Warda, 13 år, kom till Sverige från Syrien för åtta månader sedan.

– Jag har idrott två gånger i veckan här i gruppen och två gånger med min svenska klass. Det är roligt att springa, spela fotboll och basket. På söndagar brukar jag spela basket ute, säger hon.

Tre flickor har dragit sig undan från träningen. De står och småpratar i materialrummet bland plintar och gummimattor.

De tycker inte att idrott är så roligt när det handlar om att springa och styrketräna. Dans är roligare, berättar de.

Från första dagenskrivs de nyanlända eleverna in i den klass som de ska tillhöra så småningom. Men innan de kan inkluderas i ämne efter ämne så går de i globala studion, som är Nybyggeskolans namn för förberedelseklasser.

Skolan har märkt av den senaste tidens flyktingvåg och den globala studion har växt från 25 till 35 elever på någon månad. Främst är det barn från Syrien som kommit.

Mats Jensen, Nybyggeskolans rektor, berättar att allt fler är ensamkommande.

– Även för den gruppen ser det olika ut. Några behöver mer stöd än andra, kanske med att träffa kuratorn. Här på skolan är barnen en tredjedel av dagen och vår uppgift är att göra den så trygg som möjligt, säger han.

Inne i idrottssalen är det åter samling vid tavlan. Magnus Wallenius pekar på orden för de olika övningarna och eleverna får säga vad de tyckte om träningspasset.

– Var det jobbigt?

– Nej, svarar de flesta.

– Var det svettigt?

– Ja, svarar alla.

– Bra, ni har jobbat hårt. Ni har använt kroppen. Och nu ska ni duscha, säger Magnus Wallenius.

Eleverna går i små grupper mot omklädningsrummet. Nu i lugn takt.

Björn Andersson

Lärarvardag Matnyttiga tips som underlättar ditt jobb och ger inspiration i vardagen.

Vad är lämplig klädsel på jobbet?Den frågan kan vara rejält laddad. För Carl Lindström, högstadielärare på Vallaskolan i Östersund, är det viktigaste att föregå med gott exempel på lektionerna i idrott och hälsa.

– Det vore inte bra att komma i jeans, för det blir som ohygieniskt att gå i samma kläder hela tiden. Därför har jag shorts och funktionströja. Eleverna förstår signalen. De vet att när det är idrott ska man byta om.

Den tanken gäller även omvänt, för Carl Lindström själv. När han ska ha NO, eller ett utvecklingssamtal, sätter han på sig de kläder han även har privat – ofta jeans och skjorta.

– Det är viktigt för mig att hålla isär ämnena, att ”nu är jag idrottslärare” och ”nu är jag NO-lärare”. Jag vet egentligen inte varför, men jag har två olika arbetsrum. Där umgås jag mycket med de andra lärarna och det känns som att man passar in bättre när man byter om. Det handlar nog mest om mig, jag tror inte kollegerna skulle bry sig.

Carl Lindström tycker inte att klädseln är något större huvudbry. Statusen och auktoriteten förändras inte när han byter om. Han tycker att han bemöts på samma sätt, av såväl elever och föräldrar som kolleger och skolledning.

På Vallaskolan finns ingen uttalad klädpolicy.

– Ledningen ser väl gärna att man har hela och rena kläder på sig, men sedan får var och en välja själv. De flesta lärare tänker nog att de inte vill sticka i ögonen. Man har inte en t-tröja där det står Fuck You. Så vitt jag vet har det aldrig blivit något bråk.

Fullt så konfliktfrittär det kanske inte på alla skolor, i alla fall inte om man ska tro etnologen Christer Eldh vid Lunds universitet. Han forskar om sociala mekanismer på arbetsplatser, och på samtliga han studerat – vilket dock inte inkluderar någon skola – har det förekommit dispyter om de anställdas kläder.

– Det är klart att klädseln är jätteviktig. Att den i många yrken blivit mer vardaglig och informell betyder inte alls att symbolvärdet blivit mindre. Konflikter handlar ofta om att människor har kläder som uttrycker för mycket av deras personlighet, så att det anses störa verksamheten. Det är attans så känsligt, säger Christer Eldh.

Han ser därför fördelar med klara instruktioner för vad de anställda ska ha på sig.

– Finns det inte formella klädkoder skapas informella och de kan vara väldigt uteslutande, för det är som nyanställd inte alltid så lätt att förstå sig på dem. Koderna är outtalade och man kan gå omkring och känna att man gör något fel, men inte förstå vad. Moderna och inkluderande regler kan lösa det problemet.

Den åsikten delas fullt ut av Pernilla Lövquist, lärare i hem- och konsumentkunskap och textilslöjd på Internationella engelska skolan i Gävle. Där finns tydliga föreskrifter, bland annat om vad som är lämplig klädsel för både lärare och elever.

– Vi har våra egna kläder, men de ska vara fina så att vi visar respekt för varandra. Det känns professionellt och alla vet vad som gäller. Det bästa är att eleverna inte har på sig vad som helst. Tonåringar kan faktiskt fokusera på undervisningen när det inte är en massa halvnakna bröst och rumpor överallt i klassrummet.

Tidigare arbetade Pernilla Lövquist på en kommunal skola i Gävle. Då var hon mer ledigt klädd.

– Där fanns ingen klädkod alls. Jag gick i jeans och tofflor och kunde till och med ha mjukisbyxor, som yogapants, någon dag. Det har jag aldrig nu, utom hemma förstås. Men varje morgon känns det kul att klä upp sig och gå till jobbet. Jag är trygg i yrkesrollen när jag har kjol och knytblus. Men jag kände mig lika bra bemött i den kommunala skolan.

Pernilla Lövquist känner ingen oro för vad som kan hända om hon en dag inte vill följa klädkoden. Det kommer nämligen inte att ske.

– Jag köper konceptet, annars hade jag inte börjat på den här skolan. Alla kolleger känner nog likadant. Vi eftersträvar en striktare miljö och klädstilen är en del av det. Lärare vet vad olika skolor står för och man söker sig till någon som verkar passa en själv.

Men den somär ny i yrket kanske varken är säker på vad som gäller på olika skolor eller vad man själv föredrar. Då kan det nog vara skönt att ha fått några tips och förhållningsorder under utbildningen. På Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm kommer ämnet främst upp när studenterna ska ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, berättar Marie Nyberg som är enhetschef för kultur och lärande på institutionen för idrott och hälsa.

– Alla måste vara medvetna om att de under lektionerna blir förebilder för eleverna. Studenterna ska vara redo för rörelse, men inte ha för sexualiserad klädsel. Modet har blivit tajtare och här på GIH har studenterna ofta tights och linne. Särskilt kvinnorna måste inför VFU:n fundera på vad det signalerar – för männen är det ett mindre problem för de har oftast shorts över tightsen.

Studenterna får också veta att de förväntas sätta på sig överdragskläder innan de går till lärarrummet och byta om till vanliga kläder om de ska undervisa i teoretiska ämnen. I efterhand är det få som berättar om klädproblem under praktiken. Marie Nyberg tror att det beror på att de går in i en mer vuxen lärarroll i skolorna. Väl tillbaka på lärosätet tar vissa på sig kepsen igen och återgår till studentrollen.

Ett problem sombåde studenter och färdiga idrottslärare har med sina kläder är priset. Arbetsuppgifterna kräver många olika uppsättningar och varianter, men lärare får ändå inte dra av kostnaden på skatten. Några enstaka skolor har försökt införa arbetskläder, men det har inte fått något större genomslag. På GIH säljer studentkåren de vanligaste typerna av träningskläder. Marie Nyberg välkomnar fler initiativ runt om i landet.

– Tröjor och byxor med skolans namn ger ett seriöst intryck. Jag skulle inte vilja se uniformer över hela linjen, men gärna en liten uppsättning som känns bra för både manliga och kvinnliga lärare.

Sten Arndt

Therese Berntsdotter har klättrat i höga berg i Tanzania, sprungit Vasaloppet och nu satsar hon på ultralöpning. Till vardags är hon lärare i hem- och konsumentkunskap samt idrott och hälsa.

Vad är din drivkraft?

– När det gäller mina äventyr är det att sätta upp mål och sedan försöka nå dem. Det är ett sätt att utmana sig själv och lära känna sig själv. Jag måste ha någonting att sträva mot annars fungerar jag inte.

Berätta om några av dina äventyr

– År 2013 hade jag ett intensivt år med många stora upplevelser. Först var jag med på en expedition i Östafrika där vi besteg Kilimanjaro och Mount Meru i Tanzania och Mount Stanley i Uganda. Det blev sammanlagt 15 569 meter över havet.

– Samma år cyklade jag och min pojkvän från Amsterdam till Paris. Sen ville jag göra något själv så då sprang och gick jag pilgrimsleden mellan Saint Jean Pied de Port i Frankrike och Santiago de Compostela i Spanien. Den är 800 kilometer och det tog 18 dagar. Det var hemskt och bra och allt möjligt men jag kände mig stärkt efteråt.

– I år har jag bland annat sprungit Vasaloppssträckan och Lidingöloppets ultramarathon. I somras cyklade jag och min pojkvän 75 mil från Dubrovnik och vidare genom Montenegro och Albanien till Grekland.

När började du som lärare?

– Det var för drygt ett år sedan. Jag hade då både gått klart lärarutbildningen och en utbildning som fjäll- och äventyrsledare.

Kan du använda dig av dina äventyr i din undervisning?

– Jo, det ligger ju nära friluftslivet. För mig handlar friluftsliv i skolan om att vara ute utan att behöva prestera eller tävla. Vi är ute och bygger vindskydd, gör upp eld och vi kan flytta ut leken i skogen.

Har du hem-och konsumentkunskap ute?

– Nej, men det kanske vore något. Jag har som mål att arbeta med idrott och hälsa samt hem- och konsumentkunskap ihop. Till exempel om man ska på utflykt i idrott och hälsa så tillagar man utflyktsmaten i hem- och konsumentkunskapen.

Vad ger dig energi i arbetet?

– I jobbet är ingen dag den andra lik och det trivs jag med. Jag är en praktiker och jag får jobba med det som jag tycker är roligast. Och jag får väcka lusten att lära hos eleverna. Jag jobbar också med framtidsfrågor som hållbar utveckling och hälsa i mina ämnen.

Hur hämtar du energi på fritiden?

– I och med att vi har långa lov så hämtar jag energi i mina äventyr och så får jag mental träning på köpet.

Har du nästa äventyr planerat?

– Ultralöpning ligger mig varmt om hjärtat.
Nästa utmaning skulle nog kunna vara att springa lopp på hundra miles, cirka 16 mil.

Vilken yrkesfråga tycker du är viktigast?

– Arbetsbelastningen är en viktig fråga. Vi lärare vill göra det vi är bäst på vilket är att undervisa men allt mer tid går åt till administrativa uppgifter.

Vad gör du om tio år?

– Jag fortsätter att springa men långa sträckor som det blir när man inte är så snabb längre. Yrkesmässigt är jag fortfarande lärare, jag lever ju min dröm. Kanske arbetar jag mer med friluftsliv på en naturskola eller liknande.

Björn Andersson

För att slippa anklagelser om tafsande har vissa idrottslärare börjat undvika kroppskontakt. Men det är fel väg att gå, menar forskaren Marie Öhman.

Det var en vanlig lektion på idrottslärarutbildningen vid Örebro universitet. Marie Öhman, nu biträdande professor i idrottsvetenskap, visade hur man tar emot vid volter och handstående. Studenterna fick bygga pyramider med sina kroppar och massera varandras axlar. Efteråt sa en ung man att han aldrig skulle våga göra något sådant som färdig idrottslärare. Han var rädd att kallas snuskgubbe eller pedofil, om han skulle ta i en elev. Marie Öhman stod som ett frågetecken, men en tredjedel av gruppen nickade instämmande till farhågorna.

I samma veva läste hon en artikel om att idrottslärare i England inte får ha händerna under vattnet när de lär barn simma. Och i en internationell scoutrörelses policydokument för ledare fann hon mängder av formuleringar som ”rör inte barnen”, ”undvik all fysisk kontakt” och ”gå inte in i tälten”.

– Då blev jag riktigt intresserad. Vad var det som höll på att ske? Och vad skulle det få för konsekvenser för idrottslärarnas pedagogiska arbete om de inte vågade ta i eleverna?

För att få svar på sina frågor började Marie Öhman forska. Det visade sig vara vanligt med beröringsförbud i skolor i Storbritannien, USA, Australien och Nya Zeeland. Orsaken är förmodligen att barn där utsatts för övergrepp inom idrotts- och scoutrörelsen och kyrkan – och att krav på att skydda barn genom att förhindra fysisk kontakt fått gehör även inom skolan.

Men hur vanliga är då de här tankegångarna i den svenska skolan? Marie Öhman intervjuade 23 idrottslärare. De allra flesta tyckte att det på senare år blivit känsligt att röra vid eleverna. Även här talas det mycket om att skydda barn och lärarna var rädda att bli anklagade för att tafsa – och framför allt för att få ett rykte om sig att vara en snuskgubbe eller snusktant. Oron var större bland män, men fanns även bland kvinnor.

– Allt det här vore lättare att förstå om 300 idrottslärare begått övergrepp på elever. Men så är det ju inte. Det är några enstaka som anklagats och dömts. Men lärare blir oroliga så fort de läser om ett enda fall. Hittills är det inte som i England och USA där det finns en beröringsskräck, men det ligger under ytan och jag tror det är ett växande problem, säger Marie Öhman.

Hälften av idrottslärarna i undersökningen är mer återhållsamma med beröring än tidigare och har utvecklat strategier för att inte kunna misstänkliggöras. Några tar inte i elever med öppen hand utan med knuten näve så att det inte ska kunna uppfattas som en smekning, många går aldrig förbi ett omklädningsrum om dörren står öppen – att faktiskt gå in i ett omklädningsrum är för de flesta inte ens tänkbart – vissa tittar i taket när de är i simhallen och undviker att visa en rörelse på någon av det motsatta könet.

Ingen lärare i undersökningen har slopat något inslag i undervisningen för att hålla ryggen fri, men Marie Öhman menar att redan de anpassningar vissa av dem gjort, som när manliga lärare inte dansar med kvinnliga elever, gör inlärningen sämre.

I undersökningen bad hon lärarna att själva ange när och varför det är viktigt att röra eleverna.

– För det första krävs beröring för själva lärandet, som kan vara omöjligt eller farligt om inte läraren korrigerar och skyddar vid till exempel volter. För det andra skapar det förtroende och ett gott inlärningsklimat, som när man gör ”high five” eller ger en uppmuntrande kram. För det tredje menar lärarna att det är nödvändigt för att eleverna ska kunna fostras till moraliska och empatiska medborgare.

Men Marie Öhman har inte nöjt sig med att beskriva hur lärare rent praktiskt förhåller sig till en förändrad syn på beröring och vilka konsekvenser det kan få. Tillsammans med Ann Quennerstedt, biträdande professor i pedagogik vid Örebro universitet, har hon i en artikel i tidskriften Sport, Education and Society formulerat ett mer principiellt argument mot tanken att lärare inte ska röra barn.

Beröringsförbudet i engelskspråkiga länder motiveras ofta ytterst i FN:s barnkonvention – barn har rätt till skydd mot övergrepp. Det har Marie Öhman naturligtvis inga invändningar emot, men hon påpekar att barn enligt samma konvention även har rätt till utbildning som syftar till att de ska utveckla sin fulla fysiska, psykiska och sociala potential. De svenska idrottslärarnas tre argument för beröring gör hon till sina, och pläderar utifrån dem för att lärare måste röra sina elever för att de ska få bästa möjliga utbildning och kunna utvecklas så långt det är möjligt.

Marie Öhman är medveten om att det kan finnas invändningar mot resonemanget att barn har lika stor rätt till beröring som till skydd. Det låter bra så länge barn behandlas väl – men skulle även kunna vara ett perfekt försvarstal för en misstänkt pedofil.

– Jag bara väntar på kritiken att jag öppnar alla dörrar för dem som kladdar på barn. Det vill jag naturligtvis inte. Men vi kommer ändå inte åt dem som begår övergrepp genom att förbjuda beröring i skolan. Det går inte att förhindra dåliga människor att göra dåliga saker genom att förhindra goda människor att göra goda saker.

Men hur ska då lärarna i idrott och hälsa bete sig i praktiken? Lärarna i undersökningen gjorde på olika sätt. Några tog tjuren vid hornen och sa till klassen att ”jag vet att beröring kan vara känsligt men nu ska vi hoppa trampet och jag kommer att ta emot er så ni inte slår ihjäl er”. Andra vill inte väcka den björn som förhoppningsvis sover och rör därför eleverna som de alltid gjort, utan att prata om det.

Marie Öhman säger att det inte finns något entydigt svar på vad som är bäst.

– Det är nog från person till person och från klass till klass. Det viktiga är att idrottslärare står upp för att beröring är en naturlig del av ämnet, som faktiskt handlar om kropp och rörelse. Det gäller bara att ha fingertoppskänsla och vara så professionell att man vet var gränsen går mellan en bra och en dålig fysisk beröring.

Sten Arndt

I sin skuggbudget satsar Moderaterna tio miljoner kronor på att fritidshem ska bygga upp idrottsföreningar, med hjälp av Skolidrottsförbundet och ett antal konsulenter runt om i landet. Kritiker menar att förslaget inte löser huvudproblemet med för stora elevgrupper och för få lärare.

Moderaterna vill sätta fokus på rörelsens och idrottens betydelse genom att satsa på fritidshemmen som de menar har ”en fantastisk potential”, i och med att nästan alla av framför allt de yngre barnen går på fritids.

Idrottskonsulenterna ska hjälpa den ordinarie personalen att dra i gång idrottsföreningar på skolorna, men längre fram är tanken att barnen själva ska hålla i aktiviteterna.

Fritidsläraren Line Isaksson är ledamot i förbundsstyrelsen i Lärarförbundet och arbetar på Runnerydsskolan i Nässjö. Hon menar att samarbeten med föreningar är bra, att det finns på många håll redan nu och att det är glädjande ”att man börjar prata fritidshem”, men att politikerna måste börja lyssna på professionen. Nu.

– I dag finns det många fritidshem runt om i landet som inte har möjligheter att nå upp till skollagens krav, läroplanens intentioner eller vad uppdraget säger ska göras. På grund av att man har för stora elevgrupper och för få lärare. De basala behoven måste tillgodoses. Det är där man måste börja, ingen annanstans, säger Line Isaksson som flikar in att det redan finns i fritidshemmens uppdrag att ha ett aktivt rörelseliv och att erbjuda olika meningsfulla aktiviteter, samtidigt som det är mycket annat lärande som ska ske.

Moderaternas idrottspolitiska talesperson, Saila Quicklund, understryker att förändringar måste ske i dialog med fritidslärarna, men att hon ser de tio miljoner kronorna som ett resurstillskott och satsningen på idrottskonsulenter som att det kommer in ett vuxenstöd till på fritidshemmen.

Per Ånell är generalsekreterare på det politiskt obundna Skolidrottsförbundet. Han poängterar att förbundet inte ligger bakom det politiska förslaget och att han är medveten om att det kommit kritik från lärarhåll, att det är annat som behöver göras på fritids.

– Vi säger inte emot det, men om vi skulle få uppdraget skulle vi givetvis försöka genomföra det så bra som möjligt, i samarbete med pedagogerna så klart. Det är inget tvång, det är ett erbjudande, för att utveckla idrottsverksamheten på fritids, säger Per Ånell.

Han menar att en skolidrottsförening, helt utan elittänkande, som drivs av barn och unga, också fungerar som utbildning i föreningskunskap och demokrati och att integrationen kommer naturligt.

I ett mejl konstaterar Helena Paues, som är idrottsministern Gabriel Wikströms pressekreterare, att det är positivt att alla barn och unga får möjlighet att röra på sig. Hon hänvisar till både hälso- och demokratiperspektivet och nämner att idrottsrörelsen får 197 miljoner kronor för 2016: ”För att bland annat främja möjligheterna att hålla tillbaka avgifter och andra kostnader i idrotten.”

Ofta kostar det pengar att vara med i en skolidrottsförening, upp till femtio kronor för ett läsår, men då kan barnet ägna sig åt fem aktiviteter i veckan, som Per Ånell uttrycker det. Line Isaksson motsätter sig ändå avgifter och hänvisar till att skolan inte ska kosta pengar. Per Ånell å sin sida tycker att skolidrottsföreningar hör till idrottsrörelsen och inte till skolorna. Det är valfritt att gå med, något som kräver en aktiv handling.

Moderaternas skolpolitiske talesperson, Camilla Waltersson Grönwall, är väl medveten om att det är ett område som inte varit prioriterat politiskt, inte av Moderaterna heller. Satsningen på idrott på fritids hör ihop med partiets långsiktiga mål att få en egen läroplan för fritids, mindre barngrupper och en högre andel pedagogutbildad personal.

– En del av fritidslärarna ger inte vårt förslag en chans, men idrottskonsulenterna skulle faktiskt innebära hjälp och stöd för dem, säger Camilla Waltersson Grönwall.

Fritidsläraren Line Isaksson tycker, precis som Moderaternas skolpolitiske talesperson, att fritidshemmet är en outnyttjad resurs och skulle kunna bidra till så mycket mer i elevernas utbildning.

– På många ställen är det i dag bara förvaring. Rektorer och andra kollegor har alldeles för lite erfarenhet och kunskap om vad fritidshemslärande är och vad det kan vara. Det handlar om att utveckla det lärande som finns, den potential som finns. Det måste finnas duktiga lärare som hjälper eleverna i de demokratiska processerna, det behövs för att exempelvis få en bra föreningsverksamhet, menar Line Isaksson.

Martin Röshammar

Foto: Ola Torkelsson

Gymnastik med lek och idrott. Så hette det ämne jag avskydde mest. Alltid förärade lärarna mig bottenbetyget. Vid betygsättningen handlade det bara om hur man hoppade plint och bock. För mig slog det slint och slutade i stopp. Det var inget att be för: jag fick B – fastän jag var bra i fotboll. Tacklade aggressivt, sköt trasan i mål och kände lagandan rulla min väg. Men då såg inte gymnastikläraren på. Han tog sin välförtjänta rökpaus efter allt slit som han fått utstå.

Det var bara en gång som jag höjde mig till medelmåttig nivå. Min stronga insats i skol-SM i schack inhöstade lika många poäng som skolans vinnande stolthet – fotbollslaget. Vi blev bästa skola i Sverige det året och skamligt vore att inte belöna mannen som kände till springarnas ekvilibristiska hopp över schackbrädet utan att kunna reproducera sprången i det verkliga livet.

Schack har för många år sedan introducerats i skolarbetet, som något slags tillval. Det påstås att spelet befordrar IQ och logisk slutledningsförmåga. Schack prisas i alla sammanhang för att kunna jaga på synapsernas transmittorer och, klick-klack, förvandlas den halvbegåvade pjäsflyttaren till det snille som andra beprövade pedagogiska metoder försnillat.

Själv låter jag mig inte imponeras. När jag betraktar min ungdoms schackklubbar i backspegeln ser jag alla sorters särpräglade karaktärer av manligt kön (damerna hade ännu inte gjort sin entré). De flesta rörde sig som fisken i vattnet i de rökbemängda källarlokalerna medan de i mer sociala sammanhang klarade sig lika bra som jag inför en oåtkomlig plint. Därmed kan man ana att avståndet mellan genialitet och galenskap i schackets värld inte sällan kan mätas blott i någon själslig nanometer. Besatthet av droger, dragning åt politisk extremism eller att vara hårsmånen från maniska hallucinationer är välbekant i denna försvinnande värld.

Numera har schackdatorer ersatt de mänskliga hjärnornas kamp. Den intimitet som det personliga mötet skänker är inte längre nödvändig utan den datoriserade motståndaren är lättare att hålla på avstånd.

När jag som psykiatriker träffar begivna schackspelare tvekar jag inte att utmana dem. Deras spelstil röjer ofta deras personligheter. Om de spelar försiktigt strategiskt för det tankarna till en depression eller obsessivitet. Spelar de utanför brädets bräddar i en lösligare struktur lurar manin bakom den 65:e rutan …

Samtidigt som min psykiatriska färdighet har skärpts når min schackliga förmåga kanske inte upp till den taktiska finurlighet jag en gång besatt. Nu lutar jag mig lugnt tillbaka mot den psykiatriska diagnostikens endimensionalitet. Så gott som alla begåvade människor som ter sig något underliga kommer förr eller senare få diagnosen högpresterande autism.

Efter tjugo drag sträcker jag fram min hand och bjuder på remi, oavgjort, för att inkännande förmedla att bägges våra liv är till hälften förlorade. Sedan är det dags att kalla in nästa schackspelare – förlåt patient.

Salomon Schulman Salomon Shulman är barnläkare, barnpsykiatriker, författare och skribent. Han har också undervisat i jiddisch och jiddisch-litteratur.

– Du Emma! Jag tror att du hatar mig... 

Detta var en kommentar som jag fick i början på läsåret. Först tappade jag fattningen och blev alldeles tyst. Hjärnan gick på högvarv, vad skulle jag svara? 

– Givetvis inte, men kanske är det dina egna känslor du ger uttryck för nu? svarade jag då. 

Emma Holström

… Musse Hasselvall, tv-profil och kampsportare som nyligen lett en serie om mobbning och som föreläst för idrottslärare om ruffie.

Ruffie är en slags brottning som utförs två och två. Varför tror du att den passar i skolan?
– Man får både samarbeta och kämpa mot varandra. Man gör det på ett roligt sätt, och jag tycker ibland att vi är lite rädda för kampen och försöker trycka ner den. Kampen bygger på förtrolighet och ärlighet, som jag tror är viktigt att öva.
Du har varit programledare i en serie från UR om mobbning. Är idrott och hälsa särskilt känsligt med risk för att bli retad?
– Det behöver inte vara så. I skolan var jag verkligen dålig på sport men jag blev inte retad. Idrotten i skolan är ändå ett ämne där det kan ske mycket mobbning, som i omklädningsrummen. Det finns också tillfällen att se hur illa det kan vara med mobbningen till exempel om eleverna ska välja lag.
I serien gör du upp med ditt förflutna som mobbare. Vad gjorde du i skolan?
– Jag har tyvärr gjort hela registret av vidrigheter. Fryst ut, mobbat, retat och slagit. Jag tyckte att programmet var ett bra tillfälle för mig att ta tag i det. Man måste se till sig själv och det är lite det serien handlar om. Det är därför som den heter Det handlar om dig.
I serien möter du dem som du har mobbat. Hur var det?
– Det var jobbigt men också väldigt utvecklande. De var tydliga utan att vara taskiga och utan att ta tillfället i akt att ge igen. Det var imponerande i min värld.
Har mobbning påverkat dig som vuxen?
– Som mobbare tar man nog mer utrymme än många andra. Det här mönstret kan jag ta med även nu som vuxen men absolut inte som förut. Jag kan nog ändå bli lite oskön om något inte stämmer på jobbet.
– När vi under inspelningen träffade en kille som beskrev mobbare så blev jag berörd av det. Han beskrev sådana egenskaper som jag ofta fick komplimanger för, som att jag tog för mig och vågade säga saker.
Kan den här serien påverka ungdomars attityder och beteenden?
– Ja, det tror jag verkligen då man känner väldigt mycket i serien. Vissa avsnitt är hjärtskärande, till exempel när en pappa berättar om sin son som tog sitt liv vid 13 års ålder på grund av mobbning.
Programmen tar upp medlöparna. Hur ser du på deras roll?
– Det är ett smart sätt att ta sikte på dem som ser på men inte gör något, eller som är med genom att skratta. Både mobbare och medlöpare måste se till sig själva och de kan göra skillnad.
– Jag tycker nog att det har varit lite löst kring hur man kommer åt mobbning i Sverige. När den mobbade flyttas till en annan skola blir det en dubbel bestraffning. Så hanterades mobbning även när jag växte upp.
Hur ska en lärare vara för att motverka mobbning?
– Man måste orka se och man måste våga ta i det. Det här tar väldigt mycket energi samtidigt som man ska sköta sina andra delar i jobbet. När det handlar om utfrysning kan det ske genom finlir som det är svårt att få syn på.