Moderaterna vill sätta fokus på rörelsens och idrottens betydelse genom att satsa på fritidshemmen som de menar har ”en fantastisk potential”, i och med att nästan alla av framför allt de yngre barnen går på fritids.

Även om kunskapskraven när det gäller friluftsliv är tydliga, behöver kommentarerna till området förtydligas. För få timmar friluftsliv gör dessutom att lärarna inte hinner med både undervisning i olika moment och bedömning. De synpunkterna framförde Malmös idrotts­lärare vid ett möte med Skolverket.

– Många gånger sätts friluftsliv på undantag. Det är vad jag hör från kollegor och från en del idrottslärare, säger Mikael Londos, forskare vid Malmö högskola, som också var med på mötet.

Som ett exempel tar han att skolan inte har råd att ta med eleverna till skogen.

– De elever som skulle kunna hävda sig bra får inte möjligheten att bli bedömda inom olika områden.

Skolverket avsatte för fem år sedan pengar för att fortbilda lärare i betyg och bedömning, dans, friluftsliv och simning eftersom dessa var eftersatta områden utifrån forskning.

– I till exempel dans genomförs nu mer undervisning och lärarna bedömer bland annat med hjälp av moderna hjälpmedel som filmer på surfplattor. Men när det kommer till friluftsliv så syns inte lika tydliga förändringar, säger Mikael Londos.

Lars-Åke Bäckman, undervisningsråd på Skolverket, känner igen utmaningarna och har fått liknande synpunkter tidigare. Dels handlar det om hur mycket tid man kan ge till friluftsliv men det handlar också om hur man ser på friluftsliv och var det kan utövas.

– Kanske kan man i större utsträckning använda sig av skogar och miljön nära skolan, säger Lars-Åke Bäckman.

Knut Göthe är lärare i idrott och hälsa i Vårbyskolan söder om Stockholm. Han har relativt nära till grön­områden och strand och tycker att han får med friluftsliv i undervisningen. Men lektionerna är många gånger för korta.

– På 50 minuter är det svårt att hinna med att packa utrustning, ge sig i väg och till exempel sätta upp ett tält och hinna ta ner det. Och nu är inte heller friluftsdagar obligatoriska längre, men vi har det på vår skola.

När det gäller bedömning och utevistelse är han kluven.

– Ett stort värde med att vara nära naturen är ju att koppla av från vår stressiga vardag. Betygsättningen förtar lite av den njutningen då det blir ett stressmoment för eleverna. Men visst, jag förstår ju att bedömning ska göras i friluftsliv och kanske behövs det för att ta området på allvar.

Knut Göthe försöker att utnyttja de olika årstiderna när det gäller friluftsliv. Han tar upp allemansrätten och lär eleverna att bygga vindskydd.

En annan utmaning är att få elever att ha lämpliga kläder. Det kan bli ojämlikt i hur väl man kan klara olika frilufts­övningar, beroende på om eleverna har eller inte har utrustning.

Idrottsläraren Knut Göthe berättar att flera elever inte har så stor erfarenhet av att var ute i skogen. Han bekräftar bilden av att det i ibland brister när det gäller vilken utrustning de har.

– Jag försöker framhålla betydelsen av att de ska vara adekvat klädda. Ibland har de olämpliga kläder på grund av okunskap eller att de inte har råd, så man får gå försiktigt fram. När vi hade utförsåkning i Flottsbrobacken kom flera elever utan vantar. Då förstod jag att jag borde sagt till om detta innan. Nu löste det sig då skidklubben kunde låna ut.

Skolverkets undervisningsråd Lars-Åke Bäckman är medveten även om den problematiken.

– Det kan vara svårt att skapa intresse och engagemang hos elever som kommer i låga textilskor när det är höst och blött, säger han.

Vad kan Skolverket göra åt det?

– Fundera på om kursplanen är skriven så att det blir svårigheter att undervisa och om det då behövs förändringar. En annan väg är att ta fram stödmaterial och stödinsatser för friluftsliv.

Vilka krav kan skolan ställa när det gäller elevernas utrustning?

– Undervisningen ska ju vara kostnadsfri så en del skolor har skridskor och skidor och det kanske man skulle kunna utveckla mer. Till exempel att skolan har regnkläder för friluftsliv.

Tidigare i år stoppades Josefine Wikström från att ha lektioner i yoga på Sjöängsskolan.

Den dåvarande förvaltningschefen motiverade beslutet med kommunens policy att förbjuda yoga i skolorna. Josefine Wikström säger till Mivida att det var chockerande att en förvaltningschef kunde stoppa undervisningen.

– Detta skedde utan att tillfråga de idrottslärare som var på plats eller mig som arbetat inom kultur och undervisning i kommunen de senaste sex åren, säger hon.

Beslutet väckte protester och namninsamlingar drogs i gång. Och det gav resultat. Nu finns inte längre något principbeslut mot yoga i Askersund.

– Jag tillträdde som förvaltningschef första mars. En av de första sakerna jag gjorde var att ta bort förbudet, säger Annika Hallberg, som är tillförordnad förvaltningschef.

Josefine Wikström var införstådd med att yoga var känsligt i kommunen och anpassade därför sina lektioner till dans, styrka och avslappning.

Kan du nu ha mer ”riktig” yoga med klasserna framöver?

– Det hoppas jag verkligen! Det finns så mycket ny evidensbaserad forskning på hur bra yoga är mot daglig stress. Yoga som undervisas till barn och ungdomar är inriktat mot lekfulla fysiska rörelser, andningsövningar och avslappningstekniker helt utan religiösa inslag.

För drygt tre år sedan prövade Skolinspektionen ett ärende om yoga på Östermalm i Stockholm. Anmälaren ansåg att yoga skulle vara ett brott mot skollagen, som säger att skolan ska vara icke konfessionell.

Skolinspektionen ansåg inte att skolan bröt mot skollagen. ”Yogan vid Östermalmsskolan har utövats på ett sådant sätt att fokus har legat på hälsa och välbefinnande, utan inslag av bekännelsekaraktär”, skrev myndigheten.

Elever som springerfort eller är bra på att dribbla med bollen får ofta högt betyg i idrott och hälsa. Långsamma klasskamrater värderas lägre, trots att de kanske rör sig väldigt bra i förhållande till sina förutsättningar.

– Om en elev är väldigt snabb eller hoppar långt har den antingen goda rörelsekvaliteter eller är fysiskt mogen. I slutet av mellanstadiet och på högstadiet utvecklas vi så olika fort rent pubertetsmässigt, säger Anna Tidén, lärare och forskare på Gymnastik– och idrottshögskolan, GIH.

I sin doktorsavhandling Bedömningar av ungas rörelseförmåga – en problematisering och validering pekar Anna Tidén på de svårigheter som uppstår när lärare i ämnet idrott och hälsa ska bedöma barns och ungdomars rörelseförmåga. Hon konstaterar att den nya kursplanen är väldigt holistisk – det vill säga att den betonar lärandet i ett livslångt perspektiv och att det är viktigt att utveckla elevernas intresse för ämnet. Men samtidigt ska kunskaperna mätas, bedömas, rangordnas och jäm­föras.

– Även om kursplanen har ett bra innehåll och höga ambitioner står läraren ändå där och ska bedöma alla dessa elever. De ska både bedöma kunskaper som går att mäta och se vilken rörelseförmåga eleverna behöver utveckla.

Borde lärarna ägna sig mer åt att utveckla och stimulera elevernas intresse?

– Ja. I dag blir det väldigt mycket utvärdering och bedömning. Att läraren bockar av hur långt eleverna kommit inom ett ämnesområde kan kännas tryggt för den som är duktig. Likaså hur de ligger till i förhållande till kunskapskraven. Men för de elever som är inne i en utvecklingsfas kanske det i stället är negativt. De får inte utvecklas i lugn och ro.

Vore det bättre att skippa betygen i idrott och hälsa?

– Det vore en enkel lösning, men tar man bort betygen sjunker ämnets status och det blir inte längre lika betydelsefullt. Dessutom kanske vi då skulle tappa de elever som inte är intresserade ännu tidigare.

En av Anna Tidéns slutsatser är att de motorik- och rörelsetester som används i forskning och undervisning gynnar elever som redan är aktiva i traditionella idrotter. Det leder till en smal syn på vad rörelseförmåga innebär. Ett av de svenska tester som används är Mugi, Motorisk utveckling som grund för inlärning. Ett annat är Nytid-testet, som Anna Tidén själv tagit fram tillsammans med sin kollega Marie Nyberg.

– Elever som har andra rörelseförmågor riskerar att missgynnas, till exempel de som tycker om att röra sig utomhus eller till musik. Om bedömningen sker i förhållande till tester kommer vi att tappa elever med andra rörelseförmågor, säger Anna Tidén.

Samtidigt måste en elev som är duktig i idrott men svag i teoretiska ämnen få stärkt självförtroende av ett bra betyg i idrott och hälsa?

– Visst är det så. Jag menar inte att man ska missgynna dem som är med i idrottsrörelsen, snarare att man ska lyfta fram fler elevers rörelseförmågor. I och med att vi har ett målrelaterat betygssystem kan i teorin alla få högsta betyg.

Anna Tidén påminner om att nästan alla barn tycker om att röra sig när de är små. För att lyckas behålla elevernas intresse så länge som möjligt måste läraren redan från början bygga upp en positiv och tillåtande miljö. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att eleverna är mycket mer exponerade i idrott och hälsa än i de flesta teoretiska ämnen.

– Under en lektion i idrott och hälsa visar man sin kropp för alla kamrater. Skillnaden mellan de elever som kan och de som inte kan blir mycket tydligare än i andra ämnen.

Anna Tidén arbetade själv som lärare i idrott och hälsa i grundskolan, och därefter på gymnasiet, i drygt tio år innan hon 1995 började på GIH som högskoleadjunkt i idrottens metodik, med inriktning mot undervisning i bollspel och friluftsliv.

Skulle det vara lättare att upprätt­hålla en holistisk syn om idrottslärare hade mer samarbete med kolleger i andra ämnen?

– Ja, det tror jag. Ett bra arbetslag kan samarbeta för att utforma skolgården så att eleverna kan öva både motorik och rörelseförmåga under skoldagen. Det behövs inte så långa pauser, men kräver ett större gemensamt ansvar hos skolpersonalen.

Behöver lärarutbildningen komplett­eras?

– Jag tycker nog att lärarstudenterna nu för tiden får med sig redskap för att kunna arbeta på det här sättet, men när man får sin första tjänst är det lätt att falla in i det som är kultur och tradition på den skola man börjar jobba på. Det är ett mönster jag också kan se när våra studenter gör sin verksamhetsförlagda del av utbildningen.

Vad ska den nyblivne läraren tänka på för att få med sig alla elever?

– Fundera över om du lyfter fram de här andra rörelseförmågorna som lika viktiga som de vi är vana vid att mäta och bedöma på lektionerna. Jag hoppas att min avhandling kan vara ett diskussionsunderlag i samtalet mellan kolleger för att uppnå en mer holistisk undervisning även i praktiken, säger Anna Tidén.

Idrottsskolor är verksamheter där yngre barn får tillfälle att prova flera olika idrotter under lekfulla former. Ofta är det ett samarbete mellan kommun, idrottsföreningar och grundskolor på en ort.

– Det är ett ganska utbrett fenomen som har vuxit på senare år, säger Peter Carlman, som har doktorerat i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet.

Han har intervjuat deltagare i idrottsskolor och konstaterar att verksamheten fyller ett tomrum i idrotts-Sverige.

– Om man lyssnar på barnen så tycker de att idrottsskolan är ett alternativ till föreningsidrotten genom att den är mindre tävlingsinriktad, vilket vissa uppskattar.

Han kan se att idrottsskolorna lyckas locka andra barn än de som är aktiva i föreningar.

– Trösklarna är lägre. Ofta drivs idrottsskolan i anslutning till den vanliga skolan så att barnen inte behöver få skjuts av föräldrar, och så är kostnaderna lägre.

Idrottsskolornas ledare kommer ofta från föreningsidrotten och vissa har svårt att hantera den annorlunda målgruppen.

– De kan inte använda sina vanliga verktyg som att säga att den som inte tränar inte heller får vara med på match.

Riksidrottsförbundet hoppas att idrottsskolorna ska fungera som en inkörsport till föreningsidrotten. Men det är inget man kan ta för givet, enligt Peter Carlman.

– Vissa barn är helt nöjda med idrottsskolan och har inget intresse av att börja tävla. Andra går vidare till en förening.

Idrottsskolorna upphör när barnen kommer upp i tolvårsåldern eftersom tanken är att barnen ska gå över till en idrottsförening. Men Peter Carlman tycker att man kan överväga om inte skolorna kan fortsätta som en parallell verksamhet högre upp i åldrarna.

– De är kanske ett fullgott alternativ för dem som trivs i den formen av idrottande. 

– Tidiga förebyggande insatser och trygga vuxna förebilder är avgörande för barn i riskzonen. Det satsas så mycket pengar när något tråkigt redan hänt. Vi vill att man lägger mer krut på att bygga en trygg självbild från start, de ska känna att de duger, säger Tommy Karlsson.

Sedan starten har de varit på 16 av Malmös skolor. Mellanstadieklasser i innerstaden följs under ett år, minst en timme i veckan. Det handlar om kost och hälsa, sömn och träning men också om allas lika värde. Tre av fyra lektioner hålls i gymnastiksalen och en i klassrummet. Tiden inkräktar inte på schemat utan är en extralektion.

– Det är vårt uttryckliga krav. Om vi ersätter ett annat ämne skulle det kunna tolkas som att vi tillhör skolvärlden, vilket inte är meningen, säger Lars Antin.

Per Ekström är lärare i idrottoch hälsa på Österportskolan sedan 16 år. Han tycker att den extra timmen barnen rör på sig är ett bra komplement till övriga lektioner.

– Våra verksamheter tävlar inte mot varandra. De har sin planering och jag min. Kursplanen styr innehållet på mina lektioner, medan Tommy och Lars bygger sin verksamhet mer på sunt förnuft. De får fram att det är viktigt att röra på sig, kunna samarbeta och att alla ska vara med, säger han.

Det som behövs i dag, menar Per Ekström, är att få barn att bättre förstå sin roll i en grupp och vad de själva kan bidra med för att få den att fungera.

– Vi idrottslärare jobbar naturligtvis också med gruppdynamik och alla vill vi få fram att det är viktigt att ta hand om sig och trivas med sig själv.

Idrottsforskarna Katarina Schenker och Tomas Peterson har analyserat verksamheten och ser den som ett exempel på socialt entreprenörskap.

– Det var väldigt spännande att se hur konsekvent Tommy och Lars sätter humana värden först. Individen är alltid viktigare än resultatet, säger Katarina Schenker.

– Då barnen tar sig igenom en hinderbana två gånger säger Tommy alltid att de fått bättre tid andra gången, även om det inte är så. Då han visar dem hur man kan ta sig över en plint så kan han göra det på ett extremt klumpigt sätt, som en säl som släpar sig över.

Det är för att alla ska kunna göra det på sitt sätt. Gruppen ska heja fram individen, och det är samtidigt individens ansvar att se till att gruppen fungerar. Gruppen blir samtidigt reglerande mot den som exempelvis tar för mycket plats.

Verksamheten bygger inte på bedömning och att barnen måste prestera. Det handlar om lust att vara med, förklarar Katarina Schenker.

Underdagens timmeska eleverna i 5b på Österportskolan klättra snabbt i ribbstolar och dessutom i grupp komma fram till hur de kan vända på en matta medan de själva står på den. När Tommy Karlsson säger att mattan ska vändas under tystnad på det andra försöket är koncentrationen total.

– Ni måste våga testa, gör det på ert eget sätt. Tänk er en hög plint. Kan ni inte hoppa över så be någon om hjälp eller sänk den. Alla kan, säger Tommy Karlsson.

– Eleverna ska lära sig ta och ge plats. De hejar på varandra och hjälps åt. Gemenskapen ska vara naturlig. Då de lär sig samarbeta märker de vad som händer om någon gnäller och hur det påverkar gruppen negativt. Vi har sett hur elever träder fram och tar en ledarroll då de får möjlighet, sufflerar Lars Altin.

Tommy Karlsson använder ofta sig själv som exempel i samtalen med barnen, speciellt när ett samtal börjar bli känsligt. Är det dåligt med pengar hemma så det är svårt att köpa fotbollskor? Med hjälp av berättelser ur sitt eget liv kan han ta upp allvarliga ämnen, samtidigt som de avdramatiseras. Han vill vara en förebild som visar både sina brister och känslor.

– Vi slåss för att alla så småningom ska kunna delta ute i samhället på sitt sätt, att de ska våga leva. De har ett sådant enormt behov av bekräftelse. Föreningslivet tittar ofta bara på vinnare, vi berömmer alla. Vad gör det om jag fuskar lite och säger att de var snabbare andra gången de försökte? En gång i månaden viskar jag till var och en vad just den varit extra duktig på. Du skulle se deras leenden.

Lektioner i hem-och konsument­kunskap, idrott och hälsa och andra mer praktiska ämnen är de som nyanlända elever ofta först får vara med på i sina ordinarie klasser. Det kan bero på en föreställning om att ämnena är mindre beroende av att eleverna kan svenska, menar Andrés Brink Pinto, som är ut­redare på Skolinspektionen.

– På ett sätt kan man förstå det här men samtidigt är det ämnen som har en specifik terminologi och pedagogisk tradition som inte är så självklar att förstå. Den som kommer från en annan del av världen kanske aldrig har varit med om organiserad idrottsundervisning, säger han.

Samverkan mellan olika lärargrupper och kartläggning av elevernas tidigare erfarenheter är avgörande för att inkludering av nyanlända ska fungera. En granskning, som Skolinspektionen gjorde förra året, visar att ingen av de tio besökta skolorna genomförde tillräcklig kartläggning för att anpassa undervisningen till elevernas skiftande behov.

– Har man lagat mycket mat så är det så klart enklare att komma in i ämnet hem- och konsumentkunskap. När man har förståelse för vad det innebär att skära och mäta så är det kanske lättare att erövra de svenska begreppen för detta. Men har eleven inte den här erfarenheten med sig blir det förstås svårare att komma in i ämnet, säger Andrés Brink Pinto.

Idrott och hälsa är speciellt då läraren ibland är långt borta från eleverna när de rör sig över stora ytor eller när de byter om. Här finns risk för att nyanlända och andra elever kan bli utsatta.

– Det är inte fel att nyanlända elever först får pröva på idrotten eller hemkunskapen men man måste se till att eleverna inkluderas. Till exempel har jag träffat idrottslärare som valde bort innebandy till förmån för volleyboll där fler hade förkunskaper.

I Skolinspektionens granskning finns ett tydligt budskap från de nyanlända eleverna. ”De vill så snabbt som möjligt in i gemenskapen med jämnåriga kamrater och ta del av kunskaper i alla ämnen.”

I början av nästa årsläpper Skolverket ett material som ämneslärare kan använda för att kartlägga nyanlända elevers kunskaper.

– Det handlar om att göra en grov uppskattning av var eleven befinner sig så att undervisningen snabbt kan ta vid där, säger Suzanne Lundvall, docent i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan.

Hon har varit med och tagit fram materialet för idrott och hälsa som är relaterat till kunskapskraven och det centrala innehållet i ämnet. Elevens kunskaper kartläggs genom samtal och praktiska övningar som börjar på en grundläggande nivå och gradvis blir svårare.

– När eleven slår i taket på ett område så vet läraren att det är där undervisningen ska börja, förklarar Suzanne Lundvall.

Hon tar orientering som exempel.

– En av uppgifterna börjar med att eleven ska rita sin väg till skolan, berätta hur den ser ut och vad man passerar. Nästa steg är att eleven får göra en skiss över rummet där eleven och läraren sitter. Till sist kan eleven få gå en skolgårdspromenad efter en karta.

Även kartläggningen i hem- och konsumentkunskap bygger på praktiska övningar och samtal. Som underlag för samtalen finns bilder på mat i olika delar av produktionskedjan från odling till avfallshantering.

– Bilderna är tagna över hela världen för att eleverna ska känna igen sig, berättar Jenny Rendahl, hem- och konsumentkunskapslärare och doktorand i kostvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hon anser att det är viktigt att frigöra sig från den svenska kontexten.

– Nyanlända känner inte till tallriksmodellen men kan förklara varför linsgryta med bröd är en komplett måltid. Vi tänker att Coca-Cola är onyttigt men i ett område utan rent vatten kan dryck på burk vara det rationella valet, säger hon.

Suzanne Lundvall, vidGymnastik- och idrottshögskolan, är inne på samma spår.

– En nyanländ elev har troligen aldrig mött innebandy. Vill du veta om eleven tränat öga-hand-koordination, bollkontroll och lagspel är det bättre att visa bilder på olika lagsporter, till exempel en världssport som cricket.

Kartläggningen resulterar i en kunskapsprofil för varje elev. Den kan sedan användas för att planera undervisningen, enligt Jenny Rendahl.

– Det visar sig kanske att eleven har en god förmåga att resonera om mat i förhållande till hälsa och ekonomi men missar miljöaspekterna. Då behöver eleven jobba extra med de frågorna.

Åke Huitfeldts licentiatuppsats, Passar jag in? Nyanlända ungdomars möte med idrottsundervisning, visar också att det handlar om ett uppskattat skolämne. Idrott och hälsa ger möjligheter till avkoppling rent psykiskt och ett tillfälle att träffa andra ungdomar. De nyanlända har en rimlig chans att få ett betyg trots att de varit kort tid i Sverige. De intervjuade ungdomarna tycker att ämnet oftast är roligt och de känner sig bekräftade av kamrater och lärare.

Svårare är det med att förstå värdet av ämnet ur ett hälsoperspektiv. Åke Huitfeldt, som har 40 års erfarenhet som idrott- och hälsalärare, menar att lärarna trots goda intentioner har svårt att förklara syftet med idrott och hälsa och dess centrala innehåll.

– Det beror i första hand på språkbegränsningar. Vi idrotts­lärare kanske skulle vara tuffare och säga att vi behöver modersmålslärare på teorigenomgångar men resurserna är begränsade. Vi får försöka att vara väldigt tydliga när vi talar om mat, hälsa, kondition och annan teori. Men jag vill betona att viljan att lära sig nya färdigheter finns hos den här gruppen, säger Åke Huitfeldt.

Utifrån djupintervjuer med sex ungdomar, tre flickor och tre pojkar, framgår att utmaningen är större för flickorna. De har mindre erfarenhet av att ha varit fysiskt aktiva på fritiden under uppväxten. Normer från familjen och hemlandet om vad som anses manligt och kvinnligt inom idrotten påverkar också.

Två av flickorna uttrycker att de känner sig obekväma, främst i dans när man ska hålla i pojkarna och i simning tillsammans med pojkar. De upplever också att en del pojkar ibland tittar konstigt på dem när de rör sig.

Åke Huitfeldt menaratt det går att hitta lösningar för att öka tryggheten i exempelvis dans och simning. Dans behöver ju inte vara pardans utan kan vara att röra sig rytmiskt till musik. Och simningen kan man dela upp i flick- och pojkgrupper.

– Man ska ju kunna simma 200 meter enligt kraven i ämnet och det är ju en väldigt viktig förmåga. Jag har i min tjänst två timmar i veckan med nyanlända ungdomar som inte kan simma. Jag har en period med enbart flickor och en med enbart pojkar. Sen finns det andra som inte bryr sig om ifall det är samundervisning eller inte.

Åke Huitfeldt har även intervjuat ungdomarna om deras uppväxt och villkoren i deras hemländer. Tiden före flykten har varit problematisk och otrygg utan organiserad skolgång. En av flickorna har till exempel jobbat med att knyta mattor fast hon hellre hade velat gå i skolan. Pojkarna har ofta fått hjälpa till med tunga kroppsarbeten. Fritiden har präglats av många plikter, men främst pojkarna har i viss mån haft möjlighet att leka och spela fotboll. Ett par av ungdomarna har erfarenhet av idrottsundervisning.

Även i Sverige tvingas ungdomarna hantera oro över om de kommer att få stanna i landet och om familjen klarar ekonomin. En av pojkarna har till exempel svårt att sova, vilket kan påverka skolsituationen. Ett par av ungdomarna bor ensamma och saknar sina familjer.

Åke Huitfeldt råder alla idrottslärare att informera sig om den nyanlända elevens uppväxtvillkor och hur de kan påverka under lektionerna i idrott och hälsa. Ett praktiskt tips är också att lära sig några ord på elevernas modersmål för att de ska känna sig bekräftade. Ett exempel är ordet ”bra” som kan ge otroliga effekter, menar han.

Vinteraktiviteter och orientering är exempel på aktiviteter som är helt främmande för många nyanlända. Här gäller det att gå sakta fram.

– Av naturliga skäl är det många som aldrig stått på skidor eller åkt skridskor. Men jag tycker att de här övningarna ger mycket glädje och viljan finns hos de unga.

För att öka trivseln för alla är det viktigt att jobba med attityder, främst pojkarnas. De nyanlända pojkarna i studien har svårt att ta av sin ”machokostym” och de visar störst engagemang i bollspel. Det finns ett motstånd i att engagera sig i dans, simning, orientering och vinteraktiviteter där de är nybörjare.

Hur jobbar man emot den här machokostymen?

– Det är en ständig kamp och vi måste visa bredden i ämnet. Pojkarna i min studie var väldigt påverkade av den mediala bilden av idrottande. De vill helst göra sådant som de redan kan som basket eller fotboll. Pojkar födda i Sverige är också mer i den här nischen, många tycker inte att det är riktig idrott när man har gruppträning eller yoga.

Flickorna uttrycker att de vill ha idrott och hälsa tillsammans med pojkarna. Men det ska ske i trygga former där de inte känner sig uttittade. Pojkarna vill också ha samundervisning men ibland vill de kunna ta i lite extra.

Även om ämnet idrott och hälsa är en liten del av ungdomarnas liv så ger det en glädje eftersom de kan lyckas i många moment. Och på sikt kanske ämnet kan vara en väg in i samhället efter skoldagen, menar Åke Huitfeldt.

– De ungdomar jag mötte vill ha kontakt med svenska ungdomar. Här kan idrottsrörelsen vara en väg in. Många är också aktiva i olika klubbar men det måste bli lättare att kunna börja i en idrottsförening även efter att man har fyllt femton.

Åke Huitfeldt arbetar i dag på en gymnasieskola med bland annat olika introduktionsprogram och han har stor erfarenhet av att undervisa nyanlända barn och ungdomar. Det var tack vare forskarskolan i idrott och hälsas didaktik vid Örebro universitet som han kunde skriva sin licentiatuppsats.

– Jag ville tränga in djupare i den här frågan. Dessutom finns det inte så mycket skrivet om nyanländas möten med ämnet idrott och hälsa. Nu finns det i alla fall en text att förhålla sig till.

Vad är lämplig klädsel på jobbet?Den frågan kan vara rejält laddad. För Carl Lindström, högstadielärare på Valla­skolan i Östersund, är det viktigaste att föregå med gott exempel på lektionerna i idrott och hälsa.

– Det vore inte bra att komma i jeans, för det blir som ohygieniskt att gå i samma kläder hela tiden. Därför har jag shorts och funktionströja. Eleverna förstår signalen. De vet att när det är idrott ska man byta om.

Den tanken gäller även omvänt, för Carl Lindström själv. När han ska ha NO, eller ett utvecklingssamtal, sätter han på sig de kläder han även har privat – ofta jeans och skjorta.

– Det är viktigt för mig att hålla isär ämnena, att ”nu är jag idrottslärare” och ”nu är jag NO-lärare”. Jag vet egentligen inte varför, men jag har två olika arbetsrum. Där umgås jag mycket med de andra lärarna och det känns som att man passar in bättre när man byter om. Det handlar nog mest om mig, jag tror inte kollegerna skulle bry sig.

Carl Lindström tycker inte att klädseln är något större huvudbry. Statusen och auktoriteten förändras inte när han byter om. Han tycker att han bemöts på samma sätt, av såväl elever och föräldrar som kolleger och skolledning.

På Vallaskolan finns ingen uttalad klädpolicy.

– Ledningen ser väl gärna att man har hela och rena kläder på sig, men sedan får var och en välja själv. De flesta lärare tänker nog att de inte vill sticka i ögonen. Man har inte en t-tröja där det står Fuck You. Så vitt jag vet har det aldrig blivit något bråk.

Fullt så konfliktfrittär det kanske inte på alla skolor, i alla fall inte om man ska tro etnologen Christer Eldh vid Lunds universitet. Han forskar om sociala mekanismer på arbetsplatser, och på samtliga han studerat – vilket dock inte inkluderar någon skola – har det förekommit dispyter om de anställdas kläder.

– Det är klart att klädseln är jätteviktig. Att den i många yrken blivit mer vardaglig och informell betyder inte alls att symbolvärdet blivit mindre. Konflikter handlar ofta om att människor har kläder som uttrycker för mycket av deras personlighet, så att det anses störa verksamheten. Det är attans så känsligt, säger Christer Eldh.

Han ser därför fördelar med klara instruktioner för vad de anställda ska ha på sig.

– Finns det inte formella klädkoder skapas informella och de kan vara väldigt uteslutande, för det är som nyanställd inte alltid så lätt att förstå sig på dem. Koderna är outtalade och man kan gå omkring och känna att man gör något fel, men inte förstå vad. Moderna och inkluderande regler kan lösa det problemet.

Den åsikten delas fullt ut av Pernilla Lövquist, lärare i hem- och konsumentkunskap och textilslöjd på Internationella engelska skolan i Gävle. Där finns tydliga föreskrifter, bland annat om vad som är lämplig klädsel för både lärare och elever.

– Vi har våra egna kläder, men de ska vara fina så att vi visar respekt för varandra. Det känns professionellt och alla vet vad som gäller. Det bästa är att eleverna inte har på sig vad som helst. Tonåringar kan faktiskt fokusera på undervisningen när det inte är en massa halvnakna bröst och rumpor överallt i klassrummet.

Tidigare arbetade Pernilla Lövquist på en kommunal skola i Gävle. Då var hon mer ledigt klädd.

– Där fanns ingen klädkod alls. Jag gick i jeans och tofflor och kunde till och med ha mjukisbyxor, som yogapants, någon dag. Det har jag aldrig nu, utom hemma förstås. Men varje morgon känns det kul att klä upp sig och gå till jobbet. Jag är trygg i yrkesrollen när jag har kjol och knytblus. Men jag kände mig lika bra bemött i den kommunala skolan.

Pernilla Lövquist känner ingen oro för vad som kan hända om hon en dag inte vill följa klädkoden. Det kommer näm­ligen inte att ske.

– Jag köper konceptet, annars hade jag inte börjat på den här skolan. Alla kolleger känner nog likadant. Vi eftersträvar en striktare miljö och klädstilen är en del av det. Lärare vet vad olika skolor står för och man söker sig till någon som verkar passa en själv.

Men den somär ny i yrket kanske varken är säker på vad som gäller på olika skolor eller vad man själv föredrar. Då kan det nog vara skönt att ha fått några tips och förhållningsorder under utbildningen. På Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm kommer ämnet främst upp när studenterna ska ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, berättar Marie Nyberg som är enhetschef för kultur och lärande på institu­tionen för idrott och hälsa.

– Alla måste vara medvetna om att de under lektionerna blir förebilder för eleverna. Studenterna ska vara redo för rörelse, men inte ha för sexualiserad klädsel. Modet har blivit tajtare och här på GIH har studenterna ofta tights och linne. Särskilt kvinnorna måste inför VFU:n fundera på vad det signalerar – för männen är det ett mindre problem för de har oftast shorts över tightsen.

Studenterna får också veta att de förväntas sätta på sig överdragskläder innan de går till lärarrummet och byta om till vanliga kläder om de ska under­visa i teoretiska ämnen. I efterhand är det få som berättar om klädproblem under praktiken. Marie Nyberg tror att det beror på att de går in i en mer vuxen lärarroll i skolorna. Väl tillbaka på lärosätet tar vissa på sig kepsen igen och återgår till studentrollen.

Ett problem sombåde studenter och färdiga idrottslärare har med sina kläder är priset. Arbetsuppgifterna kräver många olika uppsättningar och varianter, men lärare får ändå inte dra av kostnaden på skatten. Några enstaka skolor har försökt införa arbetskläder, men det har inte fått något större genomslag. På GIH säljer studentkåren de vanligaste typerna av träningskläder. Marie Nyberg välkomnar fler initiativ runt om i landet.

– Tröjor och byxor med skolans namn ger ett seriöst intryck. Jag skulle inte vilja se uniformer över hela linjen, men gärna en liten uppsättning som känns bra för både manliga och kvinnliga lärare.

Moderaterna vill sätta fokus på rörelsens och idrottens betydelse genom att satsa på fritidshemmen som de menar har ”en fantastisk potential”, i och med att nästan alla av framför allt de yngre barnen går på fritids.

Lektioner i hem-och konsument­kunskap, idrott och hälsa och andra mer praktiska ämnen är de som nyanlända elever ofta först får vara med på i sina ordinarie klasser. Det kan bero på en föreställning om att ämnena är mindre beroende av att eleverna kan svenska, menar Andrés Brink Pinto, som är ut­redare på Skolinspektionen.

– På ett sätt kan man förstå det här men samtidigt är det ämnen som har en specifik terminologi och pedagogisk tradition som inte är så självklar att förstå. Den som kommer från en annan del av världen kanske aldrig har varit med om organiserad idrottsundervisning, säger han.

Samverkan mellan olika lärargrupper och kartläggning av elevernas tidigare erfarenheter är avgörande för att inkludering av nyanlända ska fungera. En granskning, som Skolinspektionen gjorde förra året, visar att ingen av de tio besökta skolorna genomförde tillräcklig kartläggning för att anpassa undervisningen till elevernas skiftande behov.

– Har man lagat mycket mat så är det så klart enklare att komma in i ämnet hem- och konsumentkunskap. När man har förståelse för vad det innebär att skära och mäta så är det kanske lättare att erövra de svenska begreppen för detta. Men har eleven inte den här erfarenheten med sig blir det förstås svårare att komma in i ämnet, säger Andrés Brink Pinto.

Idrott och hälsa är speciellt då läraren ibland är långt borta från eleverna när de rör sig över stora ytor eller när de byter om. Här finns risk för att nyanlända och andra elever kan bli utsatta.

– Det är inte fel att nyanlända elever först får pröva på idrotten eller hemkunskapen men man måste se till att eleverna inkluderas. Till exempel har jag träffat idrottslärare som valde bort innebandy till förmån för volleyboll där fler hade förkunskaper.

I Skolinspektionens granskning finns ett tydligt budskap från de nyanlända eleverna. ”De vill så snabbt som möjligt in i gemenskapen med jämnåriga kamrater och ta del av kunskaper i alla ämnen.”

I början av nästa årsläpper Skolverket ett material som ämneslärare kan använda för att kartlägga nyanlända elevers kunskaper.

– Det handlar om att göra en grov uppskattning av var eleven befinner sig så att undervisningen snabbt kan ta vid där, säger Suzanne Lundvall, docent i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan.

Hon har varit med och tagit fram materialet för idrott och hälsa som är relaterat till kunskapskraven och det centrala innehållet i ämnet. Elevens kunskaper kartläggs genom samtal och praktiska övningar som börjar på en grundläggande nivå och gradvis blir svårare.

– När eleven slår i taket på ett område så vet läraren att det är där undervisningen ska börja, förklarar Suzanne Lundvall.

Hon tar orientering som exempel.

– En av uppgifterna börjar med att eleven ska rita sin väg till skolan, berätta hur den ser ut och vad man passerar. Nästa steg är att eleven får göra en skiss över rummet där eleven och läraren sitter. Till sist kan eleven få gå en skolgårdspromenad efter en karta.

Även kartläggningen i hem- och konsumentkunskap bygger på praktiska övningar och samtal. Som underlag för samtalen finns bilder på mat i olika delar av produktionskedjan från odling till avfallshantering.

– Bilderna är tagna över hela världen för att eleverna ska känna igen sig, berättar Jenny Rendahl, hem- och konsumentkunskapslärare och doktorand i kostvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hon anser att det är viktigt att frigöra sig från den svenska kontexten.

– Nyanlända känner inte till tallriksmodellen men kan förklara varför linsgryta med bröd är en komplett måltid. Vi tänker att Coca-Cola är onyttigt men i ett område utan rent vatten kan dryck på burk vara det rationella valet, säger hon.

Suzanne Lundvall, vidGymnastik- och idrottshögskolan, är inne på samma spår.

– En nyanländ elev har troligen aldrig mött innebandy. Vill du veta om eleven tränat öga-hand-koordination, bollkontroll och lagspel är det bättre att visa bilder på olika lagsporter, till exempel en världssport som cricket.

Kartläggningen resulterar i en kunskapsprofil för varje elev. Den kan sedan användas för att planera undervisningen, enligt Jenny Rendahl.

– Det visar sig kanske att eleven har en god förmåga att resonera om mat i förhållande till hälsa och ekonomi men missar miljöaspekterna. Då behöver eleven jobba extra med de frågorna.

Åke Huitfeldts licentiatuppsats, Passar jag in? Nyanlända ungdomars möte med idrottsundervisning, visar också att det handlar om ett uppskattat skolämne. Idrott och hälsa ger möjligheter till avkoppling rent psykiskt och ett tillfälle att träffa andra ungdomar. De nyanlända har en rimlig chans att få ett betyg trots att de varit kort tid i Sverige. De intervjuade ungdomarna tycker att ämnet oftast är roligt och de känner sig bekräftade av kamrater och lärare.

Svårare är det med att förstå värdet av ämnet ur ett hälsoperspektiv. Åke Huitfeldt, som har 40 års erfarenhet som idrott- och hälsalärare, menar att lärarna trots goda intentioner har svårt att förklara syftet med idrott och hälsa och dess centrala innehåll.

– Det beror i första hand på språkbegränsningar. Vi idrotts­lärare kanske skulle vara tuffare och säga att vi behöver modersmålslärare på teorigenomgångar men resurserna är begränsade. Vi får försöka att vara väldigt tydliga när vi talar om mat, hälsa, kondition och annan teori. Men jag vill betona att viljan att lära sig nya färdigheter finns hos den här gruppen, säger Åke Huitfeldt.

Utifrån djupintervjuer med sex ungdomar, tre flickor och tre pojkar, framgår att utmaningen är större för flickorna. De har mindre erfarenhet av att ha varit fysiskt aktiva på fritiden under uppväxten. Normer från familjen och hemlandet om vad som anses manligt och kvinnligt inom idrotten påverkar också.

Två av flickorna uttrycker att de känner sig obekväma, främst i dans när man ska hålla i pojkarna och i simning tillsammans med pojkar. De upplever också att en del pojkar ibland tittar konstigt på dem när de rör sig.

Åke Huitfeldt menaratt det går att hitta lösningar för att öka tryggheten i exempelvis dans och simning. Dans behöver ju inte vara pardans utan kan vara att röra sig rytmiskt till musik. Och simningen kan man dela upp i flick- och pojkgrupper.

– Man ska ju kunna simma 200 meter enligt kraven i ämnet och det är ju en väldigt viktig förmåga. Jag har i min tjänst två timmar i veckan med nyanlända ungdomar som inte kan simma. Jag har en period med enbart flickor och en med enbart pojkar. Sen finns det andra som inte bryr sig om ifall det är samundervisning eller inte.

Åke Huitfeldt har även intervjuat ungdomarna om deras uppväxt och villkoren i deras hemländer. Tiden före flykten har varit problematisk och otrygg utan organiserad skolgång. En av flickorna har till exempel jobbat med att knyta mattor fast hon hellre hade velat gå i skolan. Pojkarna har ofta fått hjälpa till med tunga kroppsarbeten. Fritiden har präglats av många plikter, men främst pojkarna har i viss mån haft möjlighet att leka och spela fotboll. Ett par av ungdomarna har erfarenhet av idrottsundervisning.

Även i Sverige tvingas ungdomarna hantera oro över om de kommer att få stanna i landet och om familjen klarar ekonomin. En av pojkarna har till exempel svårt att sova, vilket kan påverka skolsituationen. Ett par av ungdomarna bor ensamma och saknar sina familjer.

Åke Huitfeldt råder alla idrottslärare att informera sig om den nyanlända elevens uppväxtvillkor och hur de kan påverka under lektionerna i idrott och hälsa. Ett praktiskt tips är också att lära sig några ord på elevernas modersmål för att de ska känna sig bekräftade. Ett exempel är ordet ”bra” som kan ge otroliga effekter, menar han.

Vinteraktiviteter och orientering är exempel på aktiviteter som är helt främmande för många nyanlända. Här gäller det att gå sakta fram.

– Av naturliga skäl är det många som aldrig stått på skidor eller åkt skridskor. Men jag tycker att de här övningarna ger mycket glädje och viljan finns hos de unga.

För att öka trivseln för alla är det viktigt att jobba med attityder, främst pojkarnas. De nyanlända pojkarna i studien har svårt att ta av sin ”machokostym” och de visar störst engagemang i bollspel. Det finns ett motstånd i att engagera sig i dans, simning, orientering och vinteraktiviteter där de är nybörjare.

Hur jobbar man emot den här machokostymen?

– Det är en ständig kamp och vi måste visa bredden i ämnet. Pojkarna i min studie var väldigt påverkade av den mediala bilden av idrottande. De vill helst göra sådant som de redan kan som basket eller fotboll. Pojkar födda i Sverige är också mer i den här nischen, många tycker inte att det är riktig idrott när man har gruppträning eller yoga.

Flickorna uttrycker att de vill ha idrott och hälsa tillsammans med pojkarna. Men det ska ske i trygga former där de inte känner sig uttittade. Pojkarna vill också ha samundervisning men ibland vill de kunna ta i lite extra.

Även om ämnet idrott och hälsa är en liten del av ungdomarnas liv så ger det en glädje eftersom de kan lyckas i många moment. Och på sikt kanske ämnet kan vara en väg in i samhället efter skoldagen, menar Åke Huitfeldt.

– De ungdomar jag mötte vill ha kontakt med svenska ungdomar. Här kan idrottsrörelsen vara en väg in. Många är också aktiva i olika klubbar men det måste bli lättare att kunna börja i en idrottsförening även efter att man har fyllt femton.

Åke Huitfeldt arbetar i dag på en gymnasieskola med bland annat olika introduktionsprogram och han har stor erfarenhet av att undervisa nyanlända barn och ungdomar. Det var tack vare forskarskolan i idrott och hälsas didaktik vid Örebro universitet som han kunde skriva sin licentiatuppsats.

– Jag ville tränga in djupare i den här frågan. Dessutom finns det inte så mycket skrivet om nyanländas möten med ämnet idrott och hälsa. Nu finns det i alla fall en text att förhålla sig till.

Vad är lämplig klädsel på jobbet?Den frågan kan vara rejält laddad. För Carl Lindström, högstadielärare på Valla­skolan i Östersund, är det viktigaste att föregå med gott exempel på lektionerna i idrott och hälsa.

– Det vore inte bra att komma i jeans, för det blir som ohygieniskt att gå i samma kläder hela tiden. Därför har jag shorts och funktionströja. Eleverna förstår signalen. De vet att när det är idrott ska man byta om.

Den tanken gäller även omvänt, för Carl Lindström själv. När han ska ha NO, eller ett utvecklingssamtal, sätter han på sig de kläder han även har privat – ofta jeans och skjorta.

– Det är viktigt för mig att hålla isär ämnena, att ”nu är jag idrottslärare” och ”nu är jag NO-lärare”. Jag vet egentligen inte varför, men jag har två olika arbetsrum. Där umgås jag mycket med de andra lärarna och det känns som att man passar in bättre när man byter om. Det handlar nog mest om mig, jag tror inte kollegerna skulle bry sig.

Carl Lindström tycker inte att klädseln är något större huvudbry. Statusen och auktoriteten förändras inte när han byter om. Han tycker att han bemöts på samma sätt, av såväl elever och föräldrar som kolleger och skolledning.

På Vallaskolan finns ingen uttalad klädpolicy.

– Ledningen ser väl gärna att man har hela och rena kläder på sig, men sedan får var och en välja själv. De flesta lärare tänker nog att de inte vill sticka i ögonen. Man har inte en t-tröja där det står Fuck You. Så vitt jag vet har det aldrig blivit något bråk.

Fullt så konfliktfrittär det kanske inte på alla skolor, i alla fall inte om man ska tro etnologen Christer Eldh vid Lunds universitet. Han forskar om sociala mekanismer på arbetsplatser, och på samtliga han studerat – vilket dock inte inkluderar någon skola – har det förekommit dispyter om de anställdas kläder.

– Det är klart att klädseln är jätteviktig. Att den i många yrken blivit mer vardaglig och informell betyder inte alls att symbolvärdet blivit mindre. Konflikter handlar ofta om att människor har kläder som uttrycker för mycket av deras personlighet, så att det anses störa verksamheten. Det är attans så känsligt, säger Christer Eldh.

Han ser därför fördelar med klara instruktioner för vad de anställda ska ha på sig.

– Finns det inte formella klädkoder skapas informella och de kan vara väldigt uteslutande, för det är som nyanställd inte alltid så lätt att förstå sig på dem. Koderna är outtalade och man kan gå omkring och känna att man gör något fel, men inte förstå vad. Moderna och inkluderande regler kan lösa det problemet.

Den åsikten delas fullt ut av Pernilla Lövquist, lärare i hem- och konsumentkunskap och textilslöjd på Internationella engelska skolan i Gävle. Där finns tydliga föreskrifter, bland annat om vad som är lämplig klädsel för både lärare och elever.

– Vi har våra egna kläder, men de ska vara fina så att vi visar respekt för varandra. Det känns professionellt och alla vet vad som gäller. Det bästa är att eleverna inte har på sig vad som helst. Tonåringar kan faktiskt fokusera på undervisningen när det inte är en massa halvnakna bröst och rumpor överallt i klassrummet.

Tidigare arbetade Pernilla Lövquist på en kommunal skola i Gävle. Då var hon mer ledigt klädd.

– Där fanns ingen klädkod alls. Jag gick i jeans och tofflor och kunde till och med ha mjukisbyxor, som yogapants, någon dag. Det har jag aldrig nu, utom hemma förstås. Men varje morgon känns det kul att klä upp sig och gå till jobbet. Jag är trygg i yrkesrollen när jag har kjol och knytblus. Men jag kände mig lika bra bemött i den kommunala skolan.

Pernilla Lövquist känner ingen oro för vad som kan hända om hon en dag inte vill följa klädkoden. Det kommer näm­ligen inte att ske.

– Jag köper konceptet, annars hade jag inte börjat på den här skolan. Alla kolleger känner nog likadant. Vi eftersträvar en striktare miljö och klädstilen är en del av det. Lärare vet vad olika skolor står för och man söker sig till någon som verkar passa en själv.

Men den somär ny i yrket kanske varken är säker på vad som gäller på olika skolor eller vad man själv föredrar. Då kan det nog vara skönt att ha fått några tips och förhållningsorder under utbildningen. På Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm kommer ämnet främst upp när studenterna ska ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, berättar Marie Nyberg som är enhetschef för kultur och lärande på institu­tionen för idrott och hälsa.

– Alla måste vara medvetna om att de under lektionerna blir förebilder för eleverna. Studenterna ska vara redo för rörelse, men inte ha för sexualiserad klädsel. Modet har blivit tajtare och här på GIH har studenterna ofta tights och linne. Särskilt kvinnorna måste inför VFU:n fundera på vad det signalerar – för männen är det ett mindre problem för de har oftast shorts över tightsen.

Studenterna får också veta att de förväntas sätta på sig överdragskläder innan de går till lärarrummet och byta om till vanliga kläder om de ska under­visa i teoretiska ämnen. I efterhand är det få som berättar om klädproblem under praktiken. Marie Nyberg tror att det beror på att de går in i en mer vuxen lärarroll i skolorna. Väl tillbaka på lärosätet tar vissa på sig kepsen igen och återgår till studentrollen.

Ett problem sombåde studenter och färdiga idrottslärare har med sina kläder är priset. Arbetsuppgifterna kräver många olika uppsättningar och varianter, men lärare får ändå inte dra av kostnaden på skatten. Några enstaka skolor har försökt införa arbetskläder, men det har inte fått något större genomslag. På GIH säljer studentkåren de vanligaste typerna av träningskläder. Marie Nyberg välkomnar fler initiativ runt om i landet.

– Tröjor och byxor med skolans namn ger ett seriöst intryck. Jag skulle inte vilja se uniformer över hela linjen, men gärna en liten uppsättning som känns bra för både manliga och kvinnliga lärare.