Lärarnas Nyheter

I sin skuggbudget satsar Moderaterna tio miljoner kronor på att fritidshem ska bygga upp idrottsföreningar, med hjälp av Skolidrottsförbundet och ett antal konsulenter runt om i landet. Kritiker menar att förslaget inte löser huvudproblemet med för stora elevgrupper och för få lärare.

Moderaterna vill sätta fokus på rörelsens och idrottens betydelse genom att satsa på fritidshemmen som de menar har ”en fantastisk potential”, i och med att nästan alla av framför allt de yngre barnen går på fritids.

Idrottskonsulenterna ska hjälpa den ordinarie personalen att dra i gång idrottsföreningar på skolorna, men längre fram är tanken att barnen själva ska hålla i aktiviteterna.

Fritidsläraren Line Isaksson är ledamot i förbundsstyrelsen i Lärarförbundet och arbetar på Runnerydsskolan i Nässjö. Hon menar att samarbeten med föreningar är bra, att det finns på många håll redan nu och att det är glädjande ”att man börjar prata fritidshem”, men att politikerna måste börja lyssna på professionen. Nu.

– I dag finns det många fritidshem runt om i landet som inte har möjligheter att nå upp till skollagens krav, läroplanens intentioner eller vad uppdraget säger ska göras. På grund av att man har för stora elevgrupper och för få lärare. De basala behoven måste tillgodoses. Det är där man måste börja, ingen annanstans, säger Line Isaksson som flikar in att det redan finns i fritidshemmens uppdrag att ha ett aktivt rörelseliv och att erbjuda olika meningsfulla aktiviteter, samtidigt som det är mycket annat lärande som ska ske.

Moderaternas idrottspolitiska talesperson, Saila Quicklund, understryker att förändringar måste ske i dialog med fritidslärarna, men att hon ser de tio miljoner kronorna som ett resurstillskott och satsningen på idrottskonsulenter som att det kommer in ett vuxenstöd till på fritidshemmen.

Per Ånell är generalsekreterare på det politiskt obundna Skolidrottsförbundet. Han poängterar att förbundet inte ligger bakom det politiska förslaget och att han är medveten om att det kommit kritik från lärarhåll, att det är annat som behöver göras på fritids.

– Vi säger inte emot det, men om vi skulle få uppdraget skulle vi givetvis försöka genomföra det så bra som möjligt, i samarbete med pedagogerna så klart. Det är inget tvång, det är ett erbjudande, för att utveckla idrottsverksamheten på fritids, säger Per Ånell.

Han menar att en skolidrottsförening, helt utan elittänkande, som drivs av barn och unga, också fungerar som utbildning i föreningskunskap och demokrati och att integrationen kommer naturligt.

I ett mejl konstaterar Helena Paues, som är idrottsministern Gabriel Wikströms pressekreterare, att det är positivt att alla barn och unga får möjlighet att röra på sig. Hon hänvisar till både hälso- och demokratiperspektivet och nämner att idrottsrörelsen får 197 miljoner kronor för 2016: ”För att bland annat främja möjligheterna att hålla tillbaka avgifter och andra kostnader i idrotten.”

Ofta kostar det pengar att vara med i en skolidrottsförening, upp till femtio kronor för ett läsår, men då kan barnet ägna sig åt fem aktiviteter i veckan, som Per Ånell uttrycker det. Line Isaksson motsätter sig ändå avgifter och hänvisar till att skolan inte ska kosta pengar. Per Ånell å sin sida tycker att skolidrottsföreningar hör till idrottsrörelsen och inte till skolorna. Det är valfritt att gå med, något som kräver en aktiv handling.

Moderaternas skolpolitiske talesperson, Camilla Waltersson Grönwall, är väl medveten om att det är ett område som inte varit prioriterat politiskt, inte av Moderaterna heller. Satsningen på idrott på fritids hör ihop med partiets långsiktiga mål att få en egen läroplan för fritids, mindre barngrupper och en högre andel pedagogutbildad personal.

– En del av fritidslärarna ger inte vårt förslag en chans, men idrottskonsulenterna skulle faktiskt innebära hjälp och stöd för dem, säger Camilla Waltersson Grönwall.

Fritidsläraren Line Isaksson tycker, precis som Moderaternas skolpolitiske talesperson, att fritidshemmet är en outnyttjad resurs och skulle kunna bidra till så mycket mer i elevernas utbildning.

– På många ställen är det i dag bara förvaring. Rektorer och andra kollegor har alldeles för lite erfarenhet och kunskap om vad fritidshemslärande är och vad det kan vara. Det handlar om att utveckla det lärande som finns, den potential som finns. Det måste finnas duktiga lärare som hjälper eleverna i de demokratiska processerna, det behövs för att exempelvis få en bra föreningsverksamhet, menar Line Isaksson.

Martin Röshammar

Foto: Ola Torkelsson

Gymnastik med lek och idrott. Så hette det ämne jag avskydde mest. Alltid förärade lärarna mig bottenbetyget. Vid betygsättningen handlade det bara om hur man hoppade plint och bock. För mig slog det slint och slutade i stopp. Det var inget att be för: jag fick B – fastän jag var bra i fotboll. Tacklade aggressivt, sköt trasan i mål och kände lagandan rulla min väg. Men då såg inte gymnastikläraren på. Han tog sin välförtjänta rökpaus efter allt slit som han fått utstå.

Det var bara en gång som jag höjde mig till medelmåttig nivå. Min stronga insats i skol-SM i schack inhöstade lika många poäng som skolans vinnande stolthet – fotbollslaget. Vi blev bästa skola i Sverige det året och skamligt vore att inte belöna mannen som kände till springarnas ekvilibristiska hopp över schackbrädet utan att kunna reproducera sprången i det verkliga livet.

Schack har för många år sedan introducerats i skolarbetet, som något slags tillval. Det påstås att spelet befordrar IQ och logisk slutledningsförmåga. Schack prisas i alla sammanhang för att kunna jaga på synapsernas transmittorer och, klick-klack, förvandlas den halvbegåvade pjäsflyttaren till det snille som andra beprövade pedagogiska metoder försnillat.

Själv låter jag mig inte imponeras. När jag betraktar min ungdoms schackklubbar i backspegeln ser jag alla sorters särpräglade karaktärer av manligt kön (damerna hade ännu inte gjort sin entré). De flesta rörde sig som fisken i vattnet i de rökbemängda källarlokalerna medan de i mer sociala sammanhang klarade sig lika bra som jag inför en oåtkomlig plint. Därmed kan man ana att avståndet mellan genialitet och galenskap i schackets värld inte sällan kan mätas blott i någon själslig nanometer. Besatthet av droger, dragning åt politisk extremism eller att vara hårsmånen från maniska hallucinationer är välbekant i denna försvinnande värld.

Numera har schackdatorer ersatt de mänskliga hjärnornas kamp. Den intimitet som det personliga mötet skänker är inte längre nödvändig utan den datoriserade motståndaren är lättare att hålla på avstånd.

När jag som psykiatriker träffar begivna schackspelare tvekar jag inte att utmana dem. Deras spelstil röjer ofta deras personligheter. Om de spelar försiktigt strategiskt för det tankarna till en depression eller obsessivitet. Spelar de utanför brädets bräddar i en lösligare struktur lurar manin bakom den 65:e rutan …

Samtidigt som min psykiatriska färdighet har skärpts når min schackliga förmåga kanske inte upp till den taktiska finurlighet jag en gång besatt. Nu lutar jag mig lugnt tillbaka mot den psykiatriska diagnostikens endimensionalitet. Så gott som alla begåvade människor som ter sig något underliga kommer förr eller senare få diagnosen högpresterande autism.

Efter tjugo drag sträcker jag fram min hand och bjuder på remi, oavgjort, för att inkännande förmedla att bägges våra liv är till hälften förlorade. Sedan är det dags att kalla in nästa schackspelare – förlåt patient.

Salomon Schulman Salomon Shulman är barnläkare, barnpsykiatriker, författare och skribent. Han har också undervisat i jiddisch och jiddisch-litteratur.

Det är inte självklart att mer praktiska ämnen är lättast att börja med för nyanlända elever. Några kan ha mycket begränsad erfarenhet av till exempel idrott och matlagning.

Lektioner i hem-och konsumentkunskap, idrott och hälsa och andra mer praktiska ämnen är de som nyanlända elever ofta först får vara med på i sina ordinarie klasser. Det kan bero på en föreställning om att ämnena är mindre beroende av att eleverna kan svenska, menar Andrés Brink Pinto, som är utredare på Skolinspektionen.

– På ett sätt kan man förstå det här men samtidigt är det ämnen som har en specifik terminologi och pedagogisk tradition som inte är så självklar att förstå. Den som kommer från en annan del av världen kanske aldrig har varit med om organiserad idrottsundervisning, säger han.

Samverkan mellan olika lärargrupper och kartläggning av elevernas tidigare erfarenheter är avgörande för att inkludering av nyanlända ska fungera. En granskning, som Skolinspektionen gjorde förra året, visar att ingen av de tio besökta skolorna genomförde tillräcklig kartläggning för att anpassa undervisningen till elevernas skiftande behov.

– Har man lagat mycket mat så är det så klart enklare att komma in i ämnet hem- och konsumentkunskap. När man har förståelse för vad det innebär att skära och mäta så är det kanske lättare att erövra de svenska begreppen för detta. Men har eleven inte den här erfarenheten med sig blir det förstås svårare att komma in i ämnet, säger Andrés Brink Pinto.

Idrott och hälsa är speciellt då läraren ibland är långt borta från eleverna när de rör sig över stora ytor eller när de byter om. Här finns risk för att nyanlända och andra elever kan bli utsatta.

– Det är inte fel att nyanlända elever först får pröva på idrotten eller hemkunskapen men man måste se till att eleverna inkluderas. Till exempel har jag träffat idrottslärare som valde bort innebandy till förmån för volleyboll där fler hade förkunskaper.

I Skolinspektionens granskning finns ett tydligt budskap från de nyanlända eleverna. ”De vill så snabbt som möjligt in i gemenskapen med jämnåriga kamrater och ta del av kunskaper i alla ämnen.”

Björn Andersson

Vad vet nyanlända om innebandy? Varför är Coca-Cola ett bra alternativ som måltidsdryck? Ett nytt kartläggningsmaterial ska sätta fingret på nyanländas ämneskunskaper.

I början av nästa årsläpper Skolverket ett material som ämneslärare kan använda för att kartlägga nyanlända elevers kunskaper.

– Det handlar om att göra en grov uppskattning av var eleven befinner sig så att undervisningen snabbt kan ta vid där, säger Suzanne Lundvall, docent i pedagogik vid Gymnastik- och idrottshögskolan.

Hon har varit med och tagit fram materialet för idrott och hälsa som är relaterat till kunskapskraven och det centrala innehållet i ämnet. Elevens kunskaper kartläggs genom samtal och praktiska övningar som börjar på en grundläggande nivå och gradvis blir svårare.

– När eleven slår i taket på ett område så vet läraren att det är där undervisningen ska börja, förklarar Suzanne Lundvall.

Hon tar orientering som exempel.

– En av uppgifterna börjar med att eleven ska rita sin väg till skolan, berätta hur den ser ut och vad man passerar. Nästa steg är att eleven får göra en skiss över rummet där eleven och läraren sitter. Till sist kan eleven få gå en skolgårdspromenad efter en karta.

Även kartläggningen i hem- och konsumentkunskap bygger på praktiska övningar och samtal. Som underlag för samtalen finns bilder på mat i olika delar av produktionskedjan från odling till avfallshantering.

– Bilderna är tagna över hela världen för att eleverna ska känna igen sig, berättar Jenny Rendahl, hem- och konsumentkunskapslärare och doktorand i kostvetenskap vid Göteborgs universitet.

Hon anser att det är viktigt att frigöra sig från den svenska kontexten.

– Nyanlända känner inte till tallriksmodellen men kan förklara varför linsgryta med bröd är en komplett måltid. Vi tänker att Coca-Cola är onyttigt men i ett område utan rent vatten kan dryck på burk vara det rationella valet, säger hon.

Suzanne Lundvall, vidGymnastik- och idrottshögskolan, är inne på samma spår.

– En nyanländ elev har troligen aldrig mött innebandy. Vill du veta om eleven tränat öga-hand-koordination, bollkontroll och lagspel är det bättre att visa bilder på olika lagsporter, till exempel en världssport som cricket.

Kartläggningen resulterar i en kunskapsprofil för varje elev. Den kan sedan användas för att planera undervisningen, enligt Jenny Rendahl.

– Det visar sig kanske att eleven har en god förmåga att resonera om mat i förhållande till hälsa och ekonomi men missar miljöaspekterna. Då behöver eleven jobba extra med de frågorna.

Per Hagström

Armhävningar med rullning, knäböj och samling vid tavlan för att lära sig nya ord. Global idrott förbereder nyanlända elever inför mötet med deras ordinarie klass.

Styrketräning – Tabataskriver idrottsläraren Magnus Wallenius med blå bokstäver på en liten tavla. Framför honom sitter drygt 20 elever. Några andas lite hetsigt då de redan har hunnit springa runt i hallen före lektionen. Andra har svårt att sitta still och är ivriga att komma i gång.

Men Magnus Wallenius behöver mer tid vid tavlan. Han förklarar varje övning, visar hur orden stavas och hur orden uttalas. Till sist utför han övningarna sakta framför gruppen. Han gör armhävningar och rullar runt ett varv på golvet så att nycklarna ramlar ur träningsbyxorna. Sedan visar han hur man gör sit-ups, skidhopp, knäböj och andra traditionella rörelser i ett fyspass.

Så är det dags för uppvärmning med löpning i hallen. Magnus Wallenius leder gruppen tillsammans med Omar Abdullahi Farah, som är social samordnare. Några inleder i sprinttempo och måste dämpas, men efter ett tag är ledet samlat i lagom takt.

Ungefär hälften av eleverna har skor och idrottskläder medan de andra springer barfota i sina vanliga kläder.

– En del har inte hunnit köpa idrottskläder och några glömmer också att ta med sig, berättar Omar Abdullahi Farah.

Vi är på Nybyggeskolan. Namnet känns passande då eleverna har kommit hit till Västerås för en ny framtid efter flera år under otrygga förhållanden. Några har upplevt krig och förföljelse, en del har kommit med sina föräldrar medan andra är ensamma.

En del i det nya livet är skolan och ämnet idrott och hälsa. Ett ämne som kan vara lätt att komma in i då det bygger mycket på fysisk aktivitet. Det är samtidigt en hel del utmaningar att kunna ta till sig undervisningen och alla begrepp. Därför har Nybyggeskolan börjat med lektioner i global idrott som en förberedelse för idrott och hälsa.

– Ämnet är mer än att härma och följa efter. Idrott och hälsa har till exempel speciella begrepp som är kopplade till kunskapskraven. Därför ville vi fem idrottslärare på skolan starta global idrott. Nu när vi har Omar med sin bakgrund och sina språkkunskaper så har vi fått chansen, berättar Magnus Wallenius, som är förstelärare i idrott och hälsa.

Omar Abdullahi Farah kom till Tyskland från Somalia när han var sex år och som tolvåring flyttade han till Sverige. Han minns att det var svårt att komma in i skolans alla ämnen.

– Idrotten var ett ämne som jag ändå kunde känna mig lite tryggare i. På den här skolan har jag så klart en fördel med nyanlända somaliska barn då jag pratar deras språk och kan vägleda dem, säger han.

I global idrottarbetar eleverna med samma moment som de andra klasserna i idrott och hälsa. Det underlättar för de elever som är med i både global idrott och i idrott och hälsa med sina hemklasser. De ska veta hur man gör i olika moment och känna till de specifika begreppen.

– Idrottsämnet betyder mycket för de här barnen. Det kan ge en gemenskap när de kommer till sina ordinarie klasser och får träffa nya vänner och prata svenska. Idrott är också viktigt efter skolan för dem som börjar i föreningar, berättar Omar Abdullahi Farah, som i vanliga fall är ensam ledare under lektionerna i global idrott.

Hur lång tid det tar innan en nyanländ elev kan vara med i idrott och hälsa varierar mycket. Hur mycket svenska eleven lärt sig är en viktig faktor.

– Elevens eget intresse för idrott och hälsa spelar också roll. När de nyanlända ska börja slussas in i sina hemklasser i olika ämnen avgörs av deras lärare i samråd med oss, berättar Magnus Wallenius.

Global idrott för nyanlända startade den här terminen. Det är lektioner på måndagar och torsdagar för eleverna från sexan till nian. Omar Abdullahi Farah tycker att det har börjat bra samtidigt som det finns flera frågor att jobba med.

Ett klassiskt problem är att förklara skillnaden mellan sport eller föreningsidrott och ämnet idrott och hälsa i skolan.

– Många av de här barnen har en bild av idrott och hälsa som att det bara handlar om fotboll och basket men det finns så mycket annat. Nu är vi inne i en period med orientering och då är det mycket att förklara med alla begrepp, kartan och hur man rör sig i skogen, säger han.

I orientering använder skolan mycket bilder för att visa till exempel en stig och olika slags skogar. Vinteraktiviteter är också något helt nytt för många nyanlända elever.

– Skridskoåkning innebär stora utmaningar men det är det även för många barn som är födda i Sverige. Vi tar det successivt, berättar Magnus Wallenius.

När det gäller simning får de nyanlända eleverna från första dagen berätta om de kan simma eller inte. De som behöver erbjuds extra simskola.

– Vi har blandade grupper med flickor och pojkar i simning. Det fungerar i stort sett alltid bra. Men om det inte fungerar så löser vi det individuellt, berättar Magnus Wallenius.

Ahmed Abdi, 12 år, har lärt sig att simma. Men nu snurrar han varv efter varv på golvet mellan varje armhävning.

Han hinner också med att skoja med sina kompisar på globala idrotten.

– Idrott är roligt. Jag har bott i Sverige i tre år och går i min klass i slöjd, idrott och när man lagar mat, hemkunskap. Allt är roligt här, säger han.

Sarin Warda, 13 år, kom till Sverige från Syrien för åtta månader sedan.

– Jag har idrott två gånger i veckan här i gruppen och två gånger med min svenska klass. Det är roligt att springa, spela fotboll och basket. På söndagar brukar jag spela basket ute, säger hon.

Tre flickor har dragit sig undan från träningen. De står och småpratar i materialrummet bland plintar och gummimattor.

De tycker inte att idrott är så roligt när det handlar om att springa och styrketräna. Dans är roligare, berättar de.

Från första dagenskrivs de nyanlända eleverna in i den klass som de ska tillhöra så småningom. Men innan de kan inkluderas i ämne efter ämne så går de i globala studion, som är Nybyggeskolans namn för förberedelseklasser.

Skolan har märkt av den senaste tidens flyktingvåg och den globala studion har växt från 25 till 35 elever på någon månad. Främst är det barn från Syrien som kommit.

Mats Jensen, Nybyggeskolans rektor, berättar att allt fler är ensamkommande.

– Även för den gruppen ser det olika ut. Några behöver mer stöd än andra, kanske med att träffa kuratorn. Här på skolan är barnen en tredjedel av dagen och vår uppgift är att göra den så trygg som möjligt, säger han.

Inne i idrottssalen är det åter samling vid tavlan. Magnus Wallenius pekar på orden för de olika övningarna och eleverna får säga vad de tyckte om träningspasset.

– Var det jobbigt?

– Nej, svarar de flesta.

– Var det svettigt?

– Ja, svarar alla.

– Bra, ni har jobbat hårt. Ni har använt kroppen. Och nu ska ni duscha, säger Magnus Wallenius.

Eleverna går i små grupper mot omklädningsrummet. Nu i lugn takt.

Björn Andersson

Ett befriande ämne utan så mycket prat. Samtidigt en svår utmaning med hälsobegrepp och trång machokostym. Läraren Åke Huitfeldt har intervjuat nyanlända ungdomar om ämnet idrott och hälsa.

Att röra sig och behärska sin egen kropp är ett internationellt språk där det inte behövs så många ord. Som ny i ett främmande land kan idrott och hälsa därför vara en fördel jämfört med många andra ämnen.

Åke Huitfeldts licentiatuppsats, Passar jag in? Nyanlända ungdomars möte med idrottsundervisning, visar också att det handlar om ett uppskattat skolämne. Idrott och hälsa ger möjligheter till avkoppling rent psykiskt och ett tillfälle att träffa andra ungdomar. De nyanlända har en rimlig chans att få ett betyg trots att de varit kort tid i Sverige. De intervjuade ungdomarna tycker att ämnet oftast är roligt och de känner sig bekräftade av kamrater och lärare.

Svårare är det med att förstå värdet av ämnet ur ett hälsoperspektiv. Åke Huitfeldt, som har 40 års erfarenhet som idrott- och hälsalärare, menar att lärarna trots goda intentioner har svårt att förklara syftet med idrott och hälsa och dess centrala innehåll.

– Det beror i första hand på språkbegränsningar. Vi idrottslärare kanske skulle vara tuffare och säga att vi behöver modersmålslärare på teorigenomgångar men resurserna är begränsade. Vi får försöka att vara väldigt tydliga när vi talar om mat, hälsa, kondition och annan teori. Men jag vill betona att viljan att lära sig nya färdigheter finns hos den här gruppen, säger Åke Huitfeldt.

Utifrån djupintervjuer med sex ungdomar, tre flickor och tre pojkar, framgår att utmaningen är större för flickorna. De har mindre erfarenhet av att ha varit fysiskt aktiva på fritiden under uppväxten. Normer från familjen och hemlandet om vad som anses manligt och kvinnligt inom idrotten påverkar också.

Två av flickorna uttrycker att de känner sig obekväma, främst i dans när man ska hålla i pojkarna och i simning tillsammans med pojkar. De upplever också att en del pojkar ibland tittar konstigt på dem när de rör sig.

Åke Huitfeldt menaratt det går att hitta lösningar för att öka tryggheten i exempelvis dans och simning. Dans behöver ju inte vara pardans utan kan vara att röra sig rytmiskt till musik. Och simningen kan man dela upp i flick- och pojkgrupper.

– Man ska ju kunna simma 200 meter enligt kraven i ämnet och det är ju en väldigt viktig förmåga. Jag har i min tjänst två timmar i veckan med nyanlända ungdomar som inte kan simma. Jag har en period med enbart flickor och en med enbart pojkar. Sen finns det andra som inte bryr sig om ifall det är samundervisning eller inte.

Åke Huitfeldt har även intervjuat ungdomarna om deras uppväxt och villkoren i deras hemländer. Tiden före flykten har varit problematisk och otrygg utan organiserad skolgång. En av flickorna har till exempel jobbat med att knyta mattor fast hon hellre hade velat gå i skolan. Pojkarna har ofta fått hjälpa till med tunga kroppsarbeten. Fritiden har präglats av många plikter, men främst pojkarna har i viss mån haft möjlighet att leka och spela fotboll. Ett par av ungdomarna har erfarenhet av idrottsundervisning.

Även i Sverige tvingas ungdomarna hantera oro över om de kommer att få stanna i landet och om familjen klarar ekonomin. En av pojkarna har till exempel svårt att sova, vilket kan påverka skolsituationen. Ett par av ungdomarna bor ensamma och saknar sina familjer.

Åke Huitfeldt råder alla idrottslärare att informera sig om den nyanlända elevens uppväxtvillkor och hur de kan påverka under lektionerna i idrott och hälsa. Ett praktiskt tips är också att lära sig några ord på elevernas modersmål för att de ska känna sig bekräftade. Ett exempel är ordet ”bra” som kan ge otroliga effekter, menar han.

Vinteraktiviteter och orientering är exempel på aktiviteter som är helt främmande för många nyanlända. Här gäller det att gå sakta fram.

– Av naturliga skäl är det många som aldrig stått på skidor eller åkt skridskor. Men jag tycker att de här övningarna ger mycket glädje och viljan finns hos de unga.

För att öka trivseln för alla är det viktigt att jobba med attityder, främst pojkarnas. De nyanlända pojkarna i studien har svårt att ta av sin ”machokostym” och de visar störst engagemang i bollspel. Det finns ett motstånd i att engagera sig i dans, simning, orientering och vinteraktiviteter där de är nybörjare.

Hur jobbar man emot den här machokostymen?

– Det är en ständig kamp och vi måste visa bredden i ämnet. Pojkarna i min studie var väldigt påverkade av den mediala bilden av idrottande. De vill helst göra sådant som de redan kan som basket eller fotboll. Pojkar födda i Sverige är också mer i den här nischen, många tycker inte att det är riktig idrott när man har gruppträning eller yoga.

Flickorna uttrycker att de vill ha idrott och hälsa tillsammans med pojkarna. Men det ska ske i trygga former där de inte känner sig uttittade. Pojkarna vill också ha samundervisning men ibland vill de kunna ta i lite extra.

Även om ämnet idrott och hälsa är en liten del av ungdomarnas liv så ger det en glädje eftersom de kan lyckas i många moment. Och på sikt kanske ämnet kan vara en väg in i samhället efter skoldagen, menar Åke Huitfeldt.

– De ungdomar jag mötte vill ha kontakt med svenska ungdomar. Här kan idrottsrörelsen vara en väg in. Många är också aktiva i olika klubbar men det måste bli lättare att kunna börja i en idrottsförening även efter att man har fyllt femton.

Åke Huitfeldt arbetar i dag på en gymnasieskola med bland annat olika introduktionsprogram och han har stor erfarenhet av att undervisa nyanlända barn och ungdomar. Det var tack vare forskarskolan i idrott och hälsas didaktik vid Örebro universitet som han kunde skriva sin licentiatuppsats.

– Jag ville tränga in djupare i den här frågan. Dessutom finns det inte så mycket skrivet om nyanländas möten med ämnet idrott och hälsa. Nu finns det i alla fall en text att förhålla sig till.

Björn Andersson

Lärarvardag Matnyttiga tips som underlättar ditt jobb och ger inspiration i vardagen.

Vad är lämplig klädsel på jobbet?Den frågan kan vara rejält laddad. För Carl Lindström, högstadielärare på Vallaskolan i Östersund, är det viktigaste att föregå med gott exempel på lektionerna i idrott och hälsa.

– Det vore inte bra att komma i jeans, för det blir som ohygieniskt att gå i samma kläder hela tiden. Därför har jag shorts och funktionströja. Eleverna förstår signalen. De vet att när det är idrott ska man byta om.

Den tanken gäller även omvänt, för Carl Lindström själv. När han ska ha NO, eller ett utvecklingssamtal, sätter han på sig de kläder han även har privat – ofta jeans och skjorta.

– Det är viktigt för mig att hålla isär ämnena, att ”nu är jag idrottslärare” och ”nu är jag NO-lärare”. Jag vet egentligen inte varför, men jag har två olika arbetsrum. Där umgås jag mycket med de andra lärarna och det känns som att man passar in bättre när man byter om. Det handlar nog mest om mig, jag tror inte kollegerna skulle bry sig.

Carl Lindström tycker inte att klädseln är något större huvudbry. Statusen och auktoriteten förändras inte när han byter om. Han tycker att han bemöts på samma sätt, av såväl elever och föräldrar som kolleger och skolledning.

På Vallaskolan finns ingen uttalad klädpolicy.

– Ledningen ser väl gärna att man har hela och rena kläder på sig, men sedan får var och en välja själv. De flesta lärare tänker nog att de inte vill sticka i ögonen. Man har inte en t-tröja där det står Fuck You. Så vitt jag vet har det aldrig blivit något bråk.

Fullt så konfliktfrittär det kanske inte på alla skolor, i alla fall inte om man ska tro etnologen Christer Eldh vid Lunds universitet. Han forskar om sociala mekanismer på arbetsplatser, och på samtliga han studerat – vilket dock inte inkluderar någon skola – har det förekommit dispyter om de anställdas kläder.

– Det är klart att klädseln är jätteviktig. Att den i många yrken blivit mer vardaglig och informell betyder inte alls att symbolvärdet blivit mindre. Konflikter handlar ofta om att människor har kläder som uttrycker för mycket av deras personlighet, så att det anses störa verksamheten. Det är attans så känsligt, säger Christer Eldh.

Han ser därför fördelar med klara instruktioner för vad de anställda ska ha på sig.

– Finns det inte formella klädkoder skapas informella och de kan vara väldigt uteslutande, för det är som nyanställd inte alltid så lätt att förstå sig på dem. Koderna är outtalade och man kan gå omkring och känna att man gör något fel, men inte förstå vad. Moderna och inkluderande regler kan lösa det problemet.

Den åsikten delas fullt ut av Pernilla Lövquist, lärare i hem- och konsumentkunskap och textilslöjd på Internationella engelska skolan i Gävle. Där finns tydliga föreskrifter, bland annat om vad som är lämplig klädsel för både lärare och elever.

– Vi har våra egna kläder, men de ska vara fina så att vi visar respekt för varandra. Det känns professionellt och alla vet vad som gäller. Det bästa är att eleverna inte har på sig vad som helst. Tonåringar kan faktiskt fokusera på undervisningen när det inte är en massa halvnakna bröst och rumpor överallt i klassrummet.

Tidigare arbetade Pernilla Lövquist på en kommunal skola i Gävle. Då var hon mer ledigt klädd.

– Där fanns ingen klädkod alls. Jag gick i jeans och tofflor och kunde till och med ha mjukisbyxor, som yogapants, någon dag. Det har jag aldrig nu, utom hemma förstås. Men varje morgon känns det kul att klä upp sig och gå till jobbet. Jag är trygg i yrkesrollen när jag har kjol och knytblus. Men jag kände mig lika bra bemött i den kommunala skolan.

Pernilla Lövquist känner ingen oro för vad som kan hända om hon en dag inte vill följa klädkoden. Det kommer nämligen inte att ske.

– Jag köper konceptet, annars hade jag inte börjat på den här skolan. Alla kolleger känner nog likadant. Vi eftersträvar en striktare miljö och klädstilen är en del av det. Lärare vet vad olika skolor står för och man söker sig till någon som verkar passa en själv.

Men den somär ny i yrket kanske varken är säker på vad som gäller på olika skolor eller vad man själv föredrar. Då kan det nog vara skönt att ha fått några tips och förhållningsorder under utbildningen. På Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm kommer ämnet främst upp när studenterna ska ut på den verksamhetsförlagda utbildningen, berättar Marie Nyberg som är enhetschef för kultur och lärande på institutionen för idrott och hälsa.

– Alla måste vara medvetna om att de under lektionerna blir förebilder för eleverna. Studenterna ska vara redo för rörelse, men inte ha för sexualiserad klädsel. Modet har blivit tajtare och här på GIH har studenterna ofta tights och linne. Särskilt kvinnorna måste inför VFU:n fundera på vad det signalerar – för männen är det ett mindre problem för de har oftast shorts över tightsen.

Studenterna får också veta att de förväntas sätta på sig överdragskläder innan de går till lärarrummet och byta om till vanliga kläder om de ska undervisa i teoretiska ämnen. I efterhand är det få som berättar om klädproblem under praktiken. Marie Nyberg tror att det beror på att de går in i en mer vuxen lärarroll i skolorna. Väl tillbaka på lärosätet tar vissa på sig kepsen igen och återgår till studentrollen.

Ett problem sombåde studenter och färdiga idrottslärare har med sina kläder är priset. Arbetsuppgifterna kräver många olika uppsättningar och varianter, men lärare får ändå inte dra av kostnaden på skatten. Några enstaka skolor har försökt införa arbetskläder, men det har inte fått något större genomslag. På GIH säljer studentkåren de vanligaste typerna av träningskläder. Marie Nyberg välkomnar fler initiativ runt om i landet.

– Tröjor och byxor med skolans namn ger ett seriöst intryck. Jag skulle inte vilja se uniformer över hela linjen, men gärna en liten uppsättning som känns bra för både manliga och kvinnliga lärare.

Sten Arndt